Riksrevisionen visar i en ny rapport att de skatteomläggningar som skett under det senaste decenniet har haft goda effekter. Över 100 miljarder mer till medborgarna och 25 000 nya jobb. Det är en linje som Tidöpartierna borde stå fast vid och låsa sig vid i ett andra avtal för den ekonomiska politiken.
Det damp ner en rapport. Riksrevisionen har granskat förändringarna i skattesystemet mellan 2011 och 2023.
Det senaste årtiondet har en lång rad förändringar genomförts i skattesystemet. Det börjar egentligen lite tidigare, med de första jobbskatteavdragen. Men fokus har varit på att sänka skatter så att incitamenten för att jobba ökas. Jobbskatteavdrag, höjt grundavdrag och andra höjningar har den funktionen. Mindre av det man får i lön tas av staten, mer går i fickan, vilket hjälper inte minst äldre som vill jobba något år till.
Riksrevisionen, RRV, har granskat hur regeringen har redovisat konsekvenserna av beslut till riksdagen liksom utfallet av reformerna.
Kortfattat har reformerna givit ungefär 100 miljarder mer om året att konsumera. Det är fantastiska nyheter. Inkomstfördelningen har dessutom jämnats ut, genom att att färre hushåll har låga inkomster. Därtill har det skapats ungefär 25 000 jobb. Så det har varit en god resa mot ett bättre skattesystem.
Granskningen visar också en annan intressant sak. Regeringen försöker lura riksdagen: ”Regeringen redovisar effekter på sysselsättning och antalet arbetade timmar på ett bra sätt när effekterna förväntas vara positiva. För förslag som kan antas få negativa effekter redovisas däremot inga beräkningar alls.” Ska man ge lite kött på benen där så är det inte svårt att gissa vilken statsminister det var som ogillade skattesänkningar.
Men rapporten ger också viktig information om den väg som regeringen borde ta: arbetslinjen. Rätt utformade skattesänkningar får fler att söka sig till jobb och får färre att vilja stanna i ett liv i bidragsförsörjning. Ju större skillnaden är mellan bidrag och arbete desto mer incitament skapas. Inte minst är det en viktig kraft för att bryta upp utanförskap som kommer ur migration. Det sociala utanförskapet kan bestå trots arbete, men ju fler som kommer i arbete desto mindre skattepengar behöver gå till att bekosta bidrag.
Och där ligger en av regeringens viktigaste uppgifter. Att få ner utanförskapet och få fler i arbete. Då kan skattepengar gå till rätt och viktiga uppgifter i stället för att bekosta uppehåll åt vuxna människor som kan arbeta.
Vid sidan av brottsligheten är integrationen – ekonomisk och social – den kanske viktigaste uppgiften för regeringen. Inför valet uppskattades det att det fanns runt 700 000 i utanförskap som var födda utomlands. Inför en stundande lågkonjunktur är det helt avgörande att få dem i arbete. Annars är det stor risk att deras utanförskap permanentas tills de går i pension.
RRV pekar ut vägen. Sänk skatten på arbete. Alla vet att man högbeskattar saker för att få folk att undvika det. Alkohol, tobak och bensin är några exempel. Sänker man skatten blir det mer lönsamt att jobba. Sänker man parallellt bidrag ökar skillnaden mellan ekonomin, vilket får människor att söka sig mot jobb och blir nettoinbetalare av skatt i stället för mottagare av bidrag.
Tidöpartierna borde ha ett Tidö 2: arbetslinjen. En konferens och en överenskommelse om hur de får folk i arbete. Dra upp en linje inte bara för att öka skillnaden mellan bidrag och arbete utan också för att öka mobiliteten så att folk flyttar dit jobben finns.
Att fortsätta på den linjen med sänkta skatter för att få fler i arbete skapar rikare medborgare, friare och mindre beroende. Det släpper loss resurser från bidrag som kan gå till pensioner, sjukvård och annat som har stora brister. Det gör det också mer lönsamt att utbilda sig, att jobba extra och på andra sätt bidra.
Men det tycks finnas en konfliktyta mellan å ena sidan regeringen och å andra sidan Sverigedemokraterna. De senare verkar inte vilja sänka till exempel a-kassa, vilket är ett väldigt effektivt sätt att få ut människor i arbete.
Att skapa ett Tidö 2 med fokus på ekonomi skulle göra det tydligt vad som är tanken med den ekonomiska politiken under mandatperioden, vilket är viktigt. Omvärlden är väldigt osäker på svensk ekonomi. Den är kass och det är tveksamt om det finns mod att räta ut den. Det märks i kronkursen, vilken i sin tur eldar på inflationen. Ju mer kronan dalar desto dyrare blir allt som importeras.
För att motverka det skulle ett ramavtal med de stora linjerna – sänkta skatter och bidrag, återupprättad arbetslinje och minskat utanförskap – underlätta, dels för att det löser budgetfrågor tidigt och dels genom att man vet färdvägen. Det skapas en plan bortom den kommande budgeten. Men det ger också omvärlden en riktning om vart Sverige är på väg. Och det går att se om planen följs.
