Ofta hinner det gå ganska lång tid mellan de goda nyheterna i politiken. Mycket handlar om usel kommunikation från Tidöpartiernas sida; de är betydligt bättre än vad de framstår som.

Nyligen släppte EU-kommissionen sin höstprognos för tillväxten i EU. För euroländerna landar prognosen på 1,3 procent. För unionen som helhet är den 1,4 procent. För Sveriges del är prognosen 1,5 procent.

Det kan tyckas lite att glädjas åt,futtiga 0,1 procentenheter över snittet, men det spelar roll. Ser man ett steg längre fram förväntas Sverige nästa år växa med 2,6 procent.

Den stora nyheten är att Sverige nu har tagit sig upp i den övre halvan av EU:s tillväxtliga. Förut kom de fattigare länderna ikapp oss, eller så drog de rikare ifrån. Nu är vi en del av gruppen som åter rör sig i den snabbare halvan. Vi är långt ifrån bäst, men riktningen är rätt.

Inför valet 2022 skrev jag en text som fick stor uppmärksamhet i sociala medier – en nyhet som de stora tidningarna inte hittade förrän efter valet. 2022 hade Sverige den sämsta tillväxten i hela EU.

Läs även: Sveriges ekonomi värre än Rumäniens

Då låg den svenska tillväxten på ungefär hälften av EU-snittet. Vi var sist. Nu är vi åter i den första halvan. Precis över mittlinjen, men över.

Hur Socialdemokraterna, och framför allt Magdalena Andersson, misskötte svensk ekonomi under tiden vid makten är en fråga som diskuterats förvånansvärt lite. ”Magdapriserna” blev under en kort period ett begrepp, men i dag är inflationen, särskilt matpriserna, något som regeringen får skulden för.

När Stefan Löfven och Magdalena Andersson lovade, precis som Socialdemokraterna gör nu, att en fantastisk tid väntade när de styrde, blev resultatet skenande brottslighet, skenande priser, ett brutet löfte om EU:s lägsta arbetslöshet, och EU:s sämsta tillväxt.

Det var där Tidöpartierna tog över. I slutet av 2022 låg inflationen på 10,2 procent. Värdet på folks löner gröptes ur med en tiondel på ett enda år. I dag är siffran 3,1 procent. En enorm skillnad. Det tar i dag tre år att förlora lika mycket köpkraft som man förlorade på ett år under Anderssons sista tid.

Kampen mot inflationen drevs bland annat av Riksbankens räntehöjningar. När räntan tvingas upp, och människor betalar räntor i stället för att konsumera, faller både tillväxt och konsumtion.

Att det var svårt att få ordning på tillväxten när man tog över är uppenbart. Först behövde Tidöpartierna få kontroll på inflationen, sedan tillväxten. Efter tre år har man kommit en god bit på väg. Inflationen är en tredjedel av vad den var under Anderssons tid, och tillväxten har gått från EU:s sämsta till precis över snittet.

En annan positiv nyhet är att skattetrycket är det lägsta på femtio år. Fortfarande alldeles för högt, men riktningen är rätt – om än med myrsteg.

Sverige kan både mer och bättre än så. Det vet de flesta. Men givet utgångspunkten är det ett gott arbete. På samma sätt har andra frågor rört sig i rätt riktning.

Gängkriminaliteten är långt ifrån löst och fortfarande mycket problematisk. Fler är i dag involverade än när regeringen tillträdde. Men skjutningarna minskar, även om sprängningarna har ökat. Många tunga brottslingar har spärrats in, flera av dem som byggde upp sina gäng under förra regeringen. Samtidigt blir fler yngre inblandade. Bilden är blandad och hade kunnat vara bättre, inte minst med en annan rikspolischef.

Socialdemokraterna försöker göra en poäng av arbetslösheten. Den har ökat från 400 000 till 500 000. Det är ett ganska ohederligt sätt att beskriva situationen, eftersom siffran visar något annat än vad man vill få det att framstå som.

Det man försöker antyda är att löntagare har förlorat sina jobb. Vad som faktiskt har hänt är att arbetskraften blivit större – framför allt på grund av migration – och då ökar antalet arbetslösa i absoluta tal. Ser man till sysselsättningen är den marginellt högre än 2022. Situationen är långt ifrån bra, och kommer att vara det under lång tid framöver. Det finns många i Sverige som står mycket långt från arbetsmarknaden, och riskerna är stora att detta går i arv.

Men den breda bilden av Sverige i dag, jämfört med oktober 2022, är positiv. Ekonomin har vänt, inflationen är kraftigt ned, mycket görs mot brottsligheten och skattetrycket är lågt. Kärnkraften ser ut att byggas ut och subventionerna till vindkraft är kraftigt minskade.

Tidöpartierna kan vara stolta, och väljarna borde i högre grad vara nöjda med vad de faktiskt fått. Kraven på Tidöpartierna är skyhöga, och många väljare är därför besvikna utan att se vad som faktiskt åstadkommits eller vad som rimligen var möjligt.

Tänk på motsatsen: Hade Sverige varit bättre eller sämre om Andersson fortsatt som statsminister?

Läs även: kallar sig öppna men döljer propagandan med AIP Media

Följ mig gärna på X/Twitter