Sverige lider av en märklig oförmåga att hantera nyanser. Ett slags politisk bipolaritet där allt antingen är svart eller vitt. Något där emellan finns sällan.

Tidöavtalet är ett bra exempel. När migrationsdelen presenterades av Migrationsverkets generaldirektör utbröt ett bråk på verkets intranät. Inte bara ett bråk utan en del tårar också. En äldre person finns citerad som känner sig tvingad att gå i pension i förtid.

Orsaken är att Tidöavtalet strider mot tjänstemännens personliga värdegrund. De har en syn på frågorna som inte delas av avtalet. I deras värld står de för en rad värden som avtalet saknar. Några färdiga lagförslag finns inte, men man får aldrig underskatta tjänstemännens intuition. De kan ju känna vad som är rätt och fel.

Den grundläggande konflikten är på sitt sätt fascinerande. Tjänstemännen är i konflikt med sitt samvete och därför anser de att de på något sätt antingen ska kunna tillämpa sina värderingar i sitt arbete eller att riksdagen ska ha deras värderingar som en parameter i vilka beslut den fattar.

Tjänstemän ska ju helt opersonligt verkställa de demokratiskt fattade beslut som politiken fattar. Det är hela tanken bakom en tjänstemannaorganisation. Det går inte att ha en gemensam förvaltning om tjänstemännens känslor är det som styr.

I stället för att påtala det absurda i att statliga verk och myndigheter ska styras av de anställdas värdegrund går debatten åt det andra hållet.

– Men, om staten säger att vi ska döda folk då måste vi väl vägra? Ja, självklart. Men det är inte det som är konflikten. Det går inte att dra en parallell mellan de exemplen utan att hamna i en helt svartvit värld, där man antingen är för att människor lyder och dödar, annars accepterar man de anställdas känslor som riktlinjer för de beslut som myndigheten fattar.

Ännu märkligare är det i andra fall. När det kommer till abort gäller motsatsen. Själva tanken på att en politiker skulle acceptera att det finns en personlig värdegrund brukar lyftas fram. Fast då kallas det inte värdegrund utan samvetsfrihet. Och den kan aldrig accepteras, utan personen ska sägas upp eller aldrig ens anställas. I fallet abort är det dessutom väldigt enkelt att hantera eftersom de flesta aborter sker med piller som nästan alla anställda kan få rätt att ge till kvinnan som vill genomföra en abort. Planerade aborter har ju fördelen att de just går att planera.

Men hur fungerar den typen av tjänstemannaaktivism på andra myndigheter? Ska moderaten som jobbar på skattemyndigheten kunna sänka skatten lite för det strider mot hans värdegrund med hög skatt? Och omvänt kan vänsterpartisten höja lite? Ska vi ha bygglovsregler som speglar tjänstemännens uppfattning? Nykterister som vägrar ge alkoholtillstånd?

Bitvis ser man redan detta när det kommer till miljöfrågor. Varg är en fråga där politiken, alltså demokratin, tydligt underordnas myndighetens tjänstemän. Även rättsväsendet har liknande aktivism där många gränser passeras.

Fenomenet är en del av det som ibland kallas den djupa socialdemokratin. Partiet har så tagit över den offentliga förvaltningen att förvaltningen uppbär en egen ideologi separat från demokratin och kämpar emot. Där tjänstemännen borde förstå att de är satta att verkställa demokratiska beslut uppfattar de sig i stället som försvarare av en ideologi.

Det här är ett problem. I tider med socialdemokratiskt styre uppfattar sig tjänstemän som neutrala och demokratiska eftersom deras ideologi sammanfaller med den politiska. När de ovanliga maktskiftena sker bibehålls ideologin i organisationen och det blir en kamp mot demokratin, eftersom tjänstemännen måste stå för det anständiga och de inte vill lyda vilka order som helst. Att de motverkar demokratin vägrar de att se, eftersom de är på ett sluttande plan som slutar med att tjänstemän utan frågor gör illa och skadar människor.

Tjänstemannaaktivism är ett växande demokratiproblem eftersom det försvårar för folkviljan att slå igenom. Myndigheter blir ideologiskt kidnappade och driver sina frågor och sina perspektiv snarare än folkets.