En undersökning gjord av Uppsala universitet och SOM-institutet visar att Sverige har ett stort underskott på tolerans. Av deltagarna i studien upplevde mer än hälften att de inte kunde uttrycka sin åsikt fritt.
Självcensur och åsiktskorridor har länge varit ett fenomen som diskuterats. Inom ramen för forskningsprojektet ”Det öppna samhället” har nu Uppsala universitet och SOM-institutet gjort en enkel undersökning för att försöka uppskatta hur omfattande problemet är. Det är stort, visar undersökningen.
Deltagarna i undersökningen fick välja ut en grupp de ogillar. De tre största var sverigedemokrater (23 procent), vaccinmotståndare (17 procent) och abortmotståndare (17 procent). Minoriteter kom långt ner på listan, vilket tyder på att homofober och rasister är ganska små grupper.
Det var vanligt att vilja begränsa de politiska gruppernas politiska rättigheter. Ungefär två tredjedelar vill stoppa möjligheten för den ogillade gruppen att bli statsminister, en tredjedel vill stoppa demonstrationer från gruppen och en femtedel vill förbjuda gruppen att uttrycka sina åsikter.
Studiens deltagare har också märkt av åsiktskorridoren. Mer än varannan upplever att de inte kan uttrycka sina åsikter. Bredden i frågor är ganska stor, inte bara migrationsfrågor utan också frågor om skola, sjukvård och annat.
Den vanliga betydelsen av tolerant är att man accepterar att andra är eller tycker olika. En person som vill tysta abortmotståndare men gillar homosexuella är inte tolerant, utan är bara inte homofob. Å andra sidan är en person som ogillar vaccinmotståndare men accepterar att de sprider sina uppfattningar tolerant. Frågan är inte vad man gillar och ogillar utan hur man förhåller sig till dem som är annorlunda än en själv.
Att varannan uppfattar att de inte kan uttrycka sin uppfattning är allvarligt. Det påverkar åsiktsbildningen i hela samhället. Åsikter ska stötas och blötas mellan många så att det skapas en kompromiss som stora delar av samhället kan enas kring. När grupper sluter sig samman och svartmålar eller cancelar andra skadas hela processen. Beslut går från gemensamma till påtvingade.
De grupper som är intoleranta, alltså inte accepterar andra uppfattningar än de egna, blir ett hot mot hela demokratin. Det spelar ingen roll vad det är för grupp, om det är kristna som jagar syndare, andra religiösa grupper, vänsteraktivister eller någon annan som ska få tyst på dem som tycker fel. De skadar demokratin eftersom demokratin bygger på att människor tycker olika.
Det märks i politiken också. Ett sådant exempel är konfessionella skolor. Det är, i stort, föräldrarnas val hur de uppfostrar sina barn. Det finns friskolor som missköter sig och de bör stängas. Men av rädsla för att stöta sig med grupper vågar politiker inte peka ut de kristna och muslimska skolorna som är problem, utan alla ska stängas.
Andra exempel är hur Leijonborg brunmålades för att han ville knyta ett språkkrav till medborgarskapet. Nu ska socialdemokraterna, ofta samma personer, i regeringsställning utreda hur ett sådant krav kan knytas till redan permanenta uppehållstillstånd. Samma problem finns kring gängkriminalitet, hedersvåld och många andra områden.
Demokrati är inte en kamp mellan gott och ont, utan ett sätt att lösa problem i ett samhälle. Ser man sig som en förkämpe för det enda goda och ger sig rätten att trampa på andra, skadar man demokratin.
Det är hit woke och cancelkultur har fört oss. Svart- och brunmålningen hela vägen från gräsrötter till Löfven, Lööf, Strandhäll och Johansson. Många vågar inte framföra sina åsikter publikt. Stora delar av befolkningen accepterar inte att andra har uppfattningar som de inte delar eller gillar. De vill förtrycka.
Skillnaden mellan de här hemma och de vi ser i exempelvis Ungern, Polen eller i USA är inte en skillnad i art, utan i sak. Skillnaden ligger i vem man vill tysta. Artskillnaden går mellan de som vill tillåta bredd och de som vill tysta. Folk tycker inte som jag, och det måste jag tolerera.
De som vill tysta, strypa debatt och brännmärka är ett hot mot demokratin. Inte minst socialdemokratin med stödpartier har ett stort ansvar där både genom hur de själva beter sig och genom att de inte ställer sig på de tystades sida och förklarar att de också har rätt att säga sitt.
Citatet som ofta tillskrivs Voltaire – att en uppfattning inte delas, men att man är beredd att dö för rätten att uttrycka den, är väldigt långt från svensk politik idag. Förhoppningsvis kommer forskningsprojektet att leda till en debatt som leder till högre tolerans och mindre tystande och svartmålande. För vi måste vända utvecklingen mot mer demokrati och mer tolerans.
