Hjort: Lärloopar, friktion och annat skattefinansierat snicksnack
Två nya tjänster i Göteborgs skolbyråkrati visar hur långt från klassrummet skattepengar kan ta vägen och hur lite värde man kan få för dem. I stället för fler lärare anställer kommunen transformationsutvecklingsledare. Det är ett symtom på ett djupare och dyrare problem.
Skatteslöseri är ett gissel på flera sätt. Det tar pengar från enskilda och kastar bort dem. Pengar som jag hade kunnat göra något nyttigt med tas ifrån mig. Nationalekonomiskt ser problemet lite annorlunda ut. Där innebär slöseri att pengar flyttas från värdeskapande verksamheter till verksamheter som inte skapar värde.
Det enklaste exemplen är Northvolt, Stegra och mängder av annan verksamhet som fylls med pengar från värdeskapande verksamheter och sedan förstör kapitalet. Om alla de miljarder som har försvunnit där i stället hade investerats vettigt hade det gett stora positiva effekter. I stället förstördes kapital helt i onödan.
Den typen av konkurser eller haverier är lätta att se och uppröras över, men samma sak sker löpande i stat, kommuner, regioner och annan offentlig verksamhet. Människor med rimliga jobb går till arbetet och skapar värde, lönerna beskattas och i stället för att den som skapar värdet får behålla frukten av sitt arbete slösas pengarna bort på trams.
Kommunikatörer är en del av den sjukan. Det finns horder av kommunala kommunikatörer som går och filar på den där fantastiska tweeten om att kommunen håller på att avsluta vägarbetet på Storgatan. Vad de gör under resten av dagen är svårare att förstå.
Men kommunikatörerna är långt ifrån ensamma om att vara en del av verksamheter som tar stora resurser i anspråk utan att vara nödvändiga.
Debattören Anna-Karin Wyndham uppmärksammade häromdagen en annons om två tjänster på grundskoleförvaltningen i Göteborg. Förvaltningen är tydligen i stort behov av ”transformationsutvecklingsledare”. Det är oklart om det är en hävdvunnen titel eller en by i Wales.
Jobben går fortfarande att söka för den som är intresserad. Man ska nog vänta lite med att säga upp sig – det finns en påtaglig risk att tjänsterna inte existerar, utan snarare är ett examensprojekt från Konstfack.
Texten är så full av klyschor att det är svårt att inte skratta högt när man läser den. Bara beskrivningen av avdelningen man ska arbeta på är svindlande: ”Vi skapar framtiden i Göteborg – en lektion i taget”.
Kraven på de anställda är hisnande, vilket man kan förstå givet ansvaret. Till exempel räcker det inte att prioritera det som ger effekt och följa upp det. Nej, kraven är större än så. Man ska dessutom både ”trivas i friktion” och ”hålla i och hålla ut”.
Någon undrar säkert vad man ska göra när man väl klarat alla krav. Först och främst arbetar man i matris, med många funktioner och kompetenser, starkt präglat av självledarskap och eget driv. Arbetsuppgifterna är lika tydligt utmejslade som arbetsmiljön. Några av dem beskrivs så här:
”Forma lärloopar, sätta hypoteser, testa, följa upp, justera och skala – med fokus på beteendeförändring och nytta. Du gillar att vara i riktad osäkerhet!”
Hatten av för utropstecknet. Det ger en skärpa som en punkt aldrig hade kunnat förmedla. Utropstecknet blir också lite av en kvalitetsmarkör. Det är en arbetsplats där man inte ens lämnar ett skiljetecken åt slumpen, allt är genomarbetat. Och förmodligen också svindyrt. Någon har lagt tid på den där texten, men har det arbetet verkligen skapat värde?
Om man ska bli något mer allvarlig kostar de där två tjänsterna förmodligen någonstans mellan en och två miljoner kronor per år, om man räknar in allt. Det är pengar som tas i skatt från fungerande verksamheter och ges till detta.
Som en sköld används vård, skola, omsorg och andra behjärtansvärda uppgifter. Men sedan används pengarna till det här. Det hade kunnat bli fler lärare, elevassistenter eller något annat som faktiskt fyller en funktion. Om tio år kommer vi inte kunna skilja på de barn som gick i skolor med transformationsutvecklingsledare och de som inte gjorde det. Det är en funktion som vi har levt utan och som vi även i framtiden kan vara utan.
Men snicksnackarna verkar ha vunnit. I stället för fler lärare gick pengarna till transformationsutvecklingsledare. De är inte ensamma. Överallt i den offentliga verksamheten smyger den här typen av tjänster in.
Bulletin rapporterade nyligen om hur Migrationsverket rekryterade för att kunna spendera hela sin budget.
Läs även: Migrationsverket anställer för att tömma budgeten
Det går att göra enorma besparingar genom att göra sig av med den här typen av personal. Samtidigt kan man spara på universitet och högskolor genom att sluta utbilda människor till yrken som i grunden inte behövs.
Klarar man att driva storföretag utan transformationsutvecklingsledare som trivs i riktad osäkerhet och formar lärloopar, så klarar sig nog skolorna utan dem också. Det har trots allt fungerat ganska bra sedan folkskolereformen.
En sista känga går till akademin. Den producerar mängder av intellektuellt trams – ord staplade på hög som imponerar på människor som inte är särskilt bildade men gärna vill låta så. Den sortens människor som får ett ljus i ögonen när någon säger ”lärloop” i stället för att tala om att lära av sina misstag eller ge feedback.
Det vore bra för både skattebetalarna och den offentliga förvaltningen om den här typen av ordsallader inte skapades på arbetstid. I stället kunde folk träffas på fritiden, gärna över lite rödvin och tända ljus, och sätta ihop märkliga meningar. Kanske kunde man anordna mästerskap i haiku eller limerickar också.
Men snälla – använd inte skattepengar till det här.
Läs även: Så köper Socialdemokraterna stöd med skattemedel
Följ mig gärna på X/Twitter
