Klimatet är en fråga som är mer och mer i fallande. Greta Thunberg ids inte åka på årets klimatmöte och undergången tycks så avlägsen att hon vill börja på universitetet och lämna megafonen till någon annan. Årets klimatmöte är förlagt till en liten egyptisk stad som även i fortsättningen kommer att vara känd mer för dykning än ett klimatavtal. Och coronakrisen riktar ett anklagande finger mot hela klimatpolitiken eftersom den visar att det går att vara hårdhänt om man tror det är allvar. Men det kräver att man tror att det är allvar.
1987 släppte Midnight Oil sitt bejublade album Diesel and dust. Skivan handlar om erfarenheten av att leva nära aboriginer och temat är miljö och minoriteter. Den kanske mest kända låten, Beds are burning, är en låt om minoriteter men låtens retoriska fråga har närmast perfekt fångat miljörörelsens credo: ”How can we sleep when the beds are burning?”
Greta Thunberg hade ett liknande perspektiv – varför ska man gå i skolan når världen ändå håller på att brinna upp? Spelar regentlängder någon roll när jorden är död och öde. Andreas Malm hade redan 2009 en bestämd uppfattning om att om inget gjordes akut så skulle det vara för sent. Av hans författarskap verkar det som om inget gjorts men att det fortfarande går att göra något, åtminstone sälja böcker, i klimatfrågan.
Undergångsscenarier är ett populärt tema. Inte bara i populärkulturen utan även i politiken. Det kanske dominerande undergångstemat är klimatet. Först i form av global uppvärmning, sedan klimatförändringar och sedan mer svepande klimatet. Men undergången är alltid runt hörnet.
FN anordnar årligen en klimatkonferens. De kallas COP och en siffra och har för det mesta hållits i större europeiska städer, ibland mindre. Några enstaka konferenser har hållits utanför i-länderna. Årets är Sharm el Sheikh. En egyptisk fiskeby som tack vare fantastisk dykning kommit att växa till en turistort. De som är intresserade av Israel–Palestina-konflikten vet kanske att orten var platsen för flera fredskonferenser kring millenieskiftet. Nu är Sharm platsen för årets COP. Med största sannolikhet kommer staden att fortsätta vara mest känd för dykning och inte för ett klimatavtal.
Klimatfrågan faller som en sten. Från att sakta ha dalat och blivit mer och mer en fråga bland många går det allt fortare mot en normalisering. TT intervjuade Greta för några dagar sedan och hennes position har gått från att skippa skolan eftersom jorden går under till att tycka att det är dags att någon annan tar över. Hon hoppar över mötet i Sharm eftersom det bara är ”greenwashing”. När hon tar studenten nästa år läser hon gärna vidare. Universitetet lockar men hon vill gärna ha något slags aktivism samtidigt. Universitetsstudier tycks ha ett värde i en död värld.
Men hon fångar stämningen väldigt väl. Det finns en bred, men tyst, konsensus om att världen inte dör och inte går under. När FN:s generalsekreterare Guterres häromdagen pratade om att jorden sänder en nödsignal så är det snarare en nödsignal för en miljörörelse än för en planet. Få större medier uppmärksammade Guterres ord. Kanske är medierna en del av en klimatförnekarkonspiration som inte informerar mer om nödsignalen?
Corona visade med stor tydlighet att världen kan agera om något uppfattas som akut. Hela vägen från vaccinpass till utegångsförbud visade världen att den kan agera resolut och med hårdhet när det gäller. Utan större hänsyn till ekonomin och demokratiska och medborgerliga rättigheter slog världens ledare ner sjukdomen. Man ville, och det gick att få igenom lagstiftningen. Dödligheten var någon procent vilket är långt långt mindre än den totala förintelse eller massdöd som klimataktivister hävdar att vi står inför.
Men varför gör man inte samma sak med miljön? Bortsett från några miljöpartister är kraven på att inskränka demokratin och införa miljödiktatur obefintliga. Ser man till de senaste budgetarna fanns satsningar från Löfven och Andersson men ganska lite jämfört med corona. Samma fenomen syns i resten av världen. Det är som om ingen tar hotet på allvar.
Och så tycks det vara. Tanken på jordens undergång, större katastrofer och undergångs- eller mardrömsscenarion är just tankar. Vi kan se att man kan agera om det anses behövas, men miljön hanteras inte så. Det enda rimliga svaret är att det finns en tyst konsensus om att det inte är så illa. Greta Thunberg nämner det faktiskt i intervjun men hon menar att det handlar om okunskap. Som om ingen världsledare har rådgivare som lyckas förstå.
Samtidigt som miljöfrågan sjunker ner i den allmänna politiken blir Miljöpartiet allt mer desperat för att dess födkrok försvinner. Per Bolund kommenterade budgeten med att: ”Sverige går från världens bästa klimatpolitik mot världens sämsta klimatpolitik”. Allvarligt? Sämre än Kina? Ryssland? Saudiarabien? Den lätt megalomana självuppfattningen borde ha genererat en del artiklar i media men Miljöpartiet kommer oftast undan.
Den alarmistiska klimatpolitiken tycks ha nått vägs ände. De stora ikonerna tonar ner och söker andra intressen. Världsledarna åker mest på ett fototillfälle och för att ses. Fortfarande kommer klimatförnekare att vara ett skällsord och ett argument. Men i bakgrunden finns den där tysta överenskommelsen om att man nog rycktes med lite grand och överdrev. Men de ville ju väl.
Snart kommer klimatångest att vara skämmigt snarare än chict.
