Från i somras har det varit förbryllande med skillnaden i hur Sverige utvecklas och den politiska situationen. Utvecklingen för landet blir allt mörkare men det speglas inte i den politiska opinionen.

När valrörelsen sedan kommer i gång domineras den av typiska högerfrågor. Brott och straff, energi, Nato, men några frågor saknades delvis, som skatter, företagande och näringsliv i stort.

Men det lyfter inte. Blocken är ganska lika och det rör sig oftare inom än mellan dem. Fortfarande står det still.

En pusselbit som jag såg, men ska medge att jag inte förstod, var när de första debatterna inför valet kom i gång i massmedia. Nästan varje gång samma mönster: högersidan uppfattas som vinnare, vänster som förlorare. Dåliga, skrikiga debatter där det borde klappat igenom hårt. Debatterna är tydliga, men inte heller där börjar opinionen ändras.

Ett block som missköter sitt styre, inte klarar debatter och mest smutskastar borde väl straffas i opinionen?

En förklaring som lyftes fram var Ulf Kristersson. Han var kompisen alla ville ha, en kille att dricka en öl och skratta med. Men när det kom till att styra ett land så krävs annat och där saknade han det. Ingen kunde riktigt säga vad det var men de flesta kände det. Något saknas, men det är nog inte heller tillräckligt för att förklara skillnaden i utveckling mellan Sverige och opinionssiffrorna.

Förklaringen ligger förmodligen någon annanstans.

Media är en bit. Inte minst hur helt centrala frågor tappas och andra frågor rapporteras bortom all sans. Att V och möjligen även MP är svåra eller omöjliga att ha i en regering som ska föra oss in i Nato har haft ett par minuters sändningstid. Inte ens den vanliga kadern av statsvetarlektorer på Mitthögskolan har fått säga sitt. Men det har varit huvudlöst på andra sätt också. Att det finns en större splittring i underlagen nu än när alliansen tog makten 2006 är helt uppenbart. Men att en skillnad i synen på nivån på a-kassa mellan högerpartierna är jämförbart med att Andersson vägrar säga vilka partier hon vill se i sin regering, vilken ekonomisk politik hon stödjer eller om hon har röda linjer, är absurt. Att ha skillnader i uppfattning är en sak, att media inte kan se magnituden i skillnaden är en annan. Men igen. Media kan inte förklara skillnaden mellan utveckling i ekonomi, brottslighet och liknande och opinionen.

Skillnaden ligger nog i något annat som ligger bortom de vanliga analyserna och som inte låter sig fångas lika enkelt. Valu visade att nästan var tionde som röstade M 2018 gick rakt över till S i år.

Där kan nog förklaringen hittas. Andersson har totalt misslyckats med att vara garanten för att knäcka gängen, fixa integrationen, ordna upp ekonomin, arbetslösheten, se till att det finns elektricitet för rimliga priser och en massa annat. Allt det där som normalt ger röster. Hon borde ha klappat igenom stort och tidigt.

Samtidigt bedrevs en dum och inte helt smakfull smutskastningskampanj mot framför allt SD men också många andra. Till och med Liberalerna utmålades som nazistlakejer som slutat bry sig om mänskliga rättigheter. Om ens en tiondel av det som sades hade varit sant hade det varit illa. Här finns förmodligen förklaringen. Alla vet att det är kaos och skräp med Andersson. Men det är hyfsat tryggt skräp. Än gungar det bara, vagnen har inte vält.

För om Åkesson får makt då kommer det bli jätteotäckt. Han har en hemlig lista med saker han vill göra. Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna har inga värderingar och ingen integritet och kommer därföratt dansa direkt så fort Åkesson börjar spela på sin pipa. Och politiken kommer att bli jätteannorlunda. Ungefär så målas bilden upp. Den har varit ganska framgångsrik, särskilt som den förstärks av skandaler kring SD som media gärna lyfter fram eller till och med skapar. Som fikat för att fira Nazitysklands invasion av Polen.

Att gissa säkert var vi politiskt står om fyra år eller ens vem som är statsminister ska jag undvika. Men nu är det en kraftig högervind politiskt och är SD regeringsunderlag och undviker skandaler och bråk så kommer bilden av dem om fyra år att vara helt annorlunda än i dag. En regering som slipper hantera interna konflikter, skandaler i partier i regeringen eller underlaget kan vända utvecklingen och då förändras hela politiken.

Fungerar det i fyra år med en regering M/KD backad av SD/L kommer det inte att gå att göra en smutkastningskampanj som i år. Då måste politiken gå tillbaka till sakpolitik och ideologi.

Få saker skulle vara mer roande än en valkampanj där Farmanbar, Strandhäll, Johansson och Andersson måste vara sakliga och försöka framstå som vettiga. Eller bara en tid i opinion som måste vara saklig.

Läs även: Ingen är värre än den som konverterat