TT gjorde nyligen en freudiansk felsägning och vände på vilka partier som styr landet och vilka som är i opposition. En liten felsägning men samtidigt ett exempel på hur media ofta ser Socialdemokraterna som normen och de andra partierna som undantag även om de styr landet.
En freudiansk felsägning är att råka säga hur något faktiskt är, men av misstag. Tungan råkar slinta och säga det som hjärnan tänker i stället för det som vill förmedlas. Ett bra exempel är när Magdalena Andersson råkade säga El-Hamas i stället för El-Haj. Kanske var det en tanke som slank ur, kanske var det ett öknamn, men en sanning slank fram.
Media är generellt långt till vänster om befolkningen. I en gammal undersökning, från 2012, stöttade 41 procent av journalisterna Miljöpartiet, 15 procent var Vänsterpartister och 14 procent Socialdemokrater. Det är inte representativt för befolkningen. Men det förklarar varför så många i medievärlden när de talar sig varma om mångfald syftar på olika hudfärger, men inte på politisk bredd.
Hur det påverkar debatten är svårt att säga. Det finns ett helt spektrum av möjligheter från vad som avslöjas, hur nyheter viktas till hur frågor ställs till politiker. Inte minst ämnen som kan stödja Sverigedemokraterna tycks påverkas genom att de tonas ner. De klassiska dreven tycks också ha försvunnit.
TT gjorde en sådan freudiansk felsägning i rapporteringen kring riksdagsledamoten Jamal El-Haj. Där hävdades det att Magdalena Andersson hade fått kritik av oppositionen. Som om Andersson fortfarande var statsminister. TT korrigerade senare till Tidöpartierna. Det får nog ses som en smula orutinerat av en journalist att inte veta vilka partier som styr Sverige.
Till vänster, inte minst hos socialdemokrater, är det inte ett ovanligt sätt att se på världen. Socialdemokraterna är de som styr, alla andra är opposition. Är det en regering som inte är socialdemokratisk är det en anomali, något udda och temporärt. Kanske lite lurigt också, borgare som stjäl makten under en tid.
Perspektivet förklarar mycket – från hur det ofta är Andersson eller någon annan socialdemokrat som tillfrågas när det händer något eller att socialdemokrater ofta framställs som att de förklarar hur något är, och andra partier uttrycker en åsikt om något. Socialdemokratin är normen, annat är avvikande.
Ett bra exempel på det är terrordådet i Bryssel, när två svenska fotbollsfans mördades. Genomgående var det oppositionsledaren som fick mediatid medan justitieministern och statsministern hamnade i skuggan. Mycket av mediarapporteringen hanterade Andersson som om hon fortfarande var statsminister.
TT:s lilla felskrivning är både rolig och avslöjande, inte minst som den skickades ut innan den upptäcktes.
Läs även: Magdas terrorromatik
