När Turkiet och svensk vänster brunmålar gör de det i olika nyanser. Den turkiska är tunn och lite löjlig medan den svenska är djupare brun och allvarlig. Det löjliga står i kontrast till det farliga. Löfvens ord om att demokratin är i fara vid ett maktskifte tas på ett annat allvar än det turkiska angreppet.
När den turkiske utrikesministern spelade brunmålningskortet mot Sverige fanns en bredd i reaktionerna. Ilska, skratt, löjlighet och mycket annat. Vissa skämtade om att han har lyssnat för mycket på Magdalena Anderssons gäng och pratet om de blåbruna. Och kanske kommer det om ett par år att släppas en bok om uttalandet och hur det kom till efter att Daniel Suhonen hade fått inspiration ur en Kalle Anka-pocket.
En reaktion som däremot inte syntes till var att äntligen har världen börjat se. Äntligen förstår omvärlden vad som sker i Sverige. Att kretsen kring Erdogan skulle vara de första att våga ta bladet från munnen. Vilket är förståeligt. Det är en löjeväckande ståndpunkt och alla inser att den turkiske ministern har fel. Till och med Märta Stenevi förstod nog.
Kontrasten som uppstår där är intressant. Det påminner rätt mycket om ett skolgårdsdrama. En kille i sexan bråkar med killen i fyran och förklarar att den andre kille ska få stryk. För det är bara den tuffa killen som får kalla hans lillebror för idiot, alla andra får stryk.
När Erdogans krets kallar Sverige för nazister är det vansinne, när samma sak sägs av oppositionen så är det klarsynthet. Det är tydligen oppositionens rätt att ensamma prata om det (blå)bruna Sverige. Även om nu det bruna, yttrandefrihet märkligt nog, som turkarna är arga på är väldigt gammalt. Yttrandefrihet är ett fundament för den inte bara svenska utan västerländska moderna kulturen.
Samtidigt finns det flera andra bitar i det här som är underhållande. Uppfattningen att det är den som är vit, och privilegierad, som får vika sin tolkning för den andre tycks inte gälla här. Att turkarna upplever koranbräningar som nazism tycks inte riktigt tas på allvar. Något slags faktabaserad syn tycks ha företräde. Det är en ovanlig fläkt i svensk debatt.
Men framför allt är det en annan bit som är roande. De som är kränkta över brunmålningen men som själva har varit mer eller mindre aktiva i ett par decennier. De som glatt har spelat brunkortet så snart något inte har passat. Någon annan som har hittat någon obskyr detalj om hur det egentligen började på trettiotalet. Plötsligt står de där med någon annans brunfärg över sig och är upprörda. Brunmålning är allvarliga saker, det är inget en tjurig turkisk minister kan häva ur sig i en valkampanj!
Att använda brunmålning i en valkampanj är självfallet något som är svenskar förunnat. När det i ett annat land blir utrikespolitik av inrikespolitik är det djupt oseriöst. Att hålla Sveriges Nato-ansökan gisslan är givetvis något helt annat än när svensk inrikespolitik tar sig formen av att peka finger på en annan stat. Att det bara råkar vara Ungern och Turkiet som fryser den svenska ansökan är självfallet en ren slump. På samma sätt som det vore märkligt att tro att de turkiska utspelen om 30-talet har med de stundande valen att göra. Det är tråkigt att Alex Schulman har varit upptagen med att vara arg på Carola. Det hade varit roande att få hans perspektiv på att någon brunmålade någon.
Förmodligen är det här som den värsta ilskan uppstår. Alla som brunmålar kommer att kunna liknas vid ekot av den turkiske utrikesminister som samlar all desperation han kan för att hitta ett angrepp på Sverige. Hur ska Stenevi, Dadgostar eller Strandhäll kunna tas på allvar när de säger samma sak som någon alla skrattade åt? Hur kan hotet om 30-talet blir trovärdigt när den turkiska varningen skrattades bort?
En pikant detalj med den turkiska hållningen är också relationen till islam. Erdogan är ilsken för att islam har kränkts. Hans egen syn på religionsfrihet är kanske inte den bästa.
Open Doors är ett projekt för att försöka mäta hur kristna förföljs i världen. Mätningen är bakvänd, de listar bara de femtio sämsta länderna. Rankat som 41 är Turkiet klassificerat som ”Allvarlig förföljelse” av kristna. Långt ifrån en topplats men absolut en plats som gör det svårt att kritisera andra för att inte värna religionerna.
Det vore roligt att se hur turkisk media skulle reagera på Karkiainen när hon heilade ironiskt. Det är nog en alltför subtil ironi för den turkiska ledningen.
