Avskedandet av imamen i Kristianstad är inte slutet på historien utan ett symptom på en djupare konflikt: mellan svensk jämställdhetstradition och en kultur där kvinnors lydnad anses självklar. I Sverige sägs alla kvinnor vara lika fria. Ändå lever tusentals under helt andra regler – regler som kan acceptera våld mot den som inte lyder. När ska vi våga tala om det?
Expressen rapporterade häromdagen att en imam i Kristianstad höll en märklig predikan. Han talade om olydiga kvinnor och om hur deras makar får tillrättavisa dem.
Han beskrev en stigande skala av bestraffningar – från tillsägelser till våld. Men när man slår sin hustru måste man vara måttfull, menade han. Det får ju inte bli ett överdrivet våld. Kvinnan förväntas dessutom visa tålamod mot sin make för att han tillrättavisar henne.
Enligt imamen är det kvinnan som orsakar de flesta problemen i ett äktenskap. Maken har därför rätt att disciplinera henne – men hon får inte tillrättavisa honom.
Imamen är nu avskedad. Om det beror på att församlingen inte delade hans värderingar, på en konflikt med majoritetssamhället, på risk för att bidrag skulle stoppas – eller något annat – är ännu inte känt. Som så ofta finns det dock både krav på indragna bidrag och på utvisning. Frågan är vad som är rätt.
Samtidigt finns det något som skaver. Det här är varken första eller sista gången. Det sker inte i smyg, utan helt öppet – en imam som talar om vilka värderingar som gäller. En värdegrund, om man så vill.
Sverige har till leda talat om parallellsamhällen, men det parallellsamhälle som finns för framför allt muslimska kvinnor talas det mer sällan om. För socialister är frågan om muslimska kvinnor ofta komplex. De är för mångkultur, vilket – förenklat – innebär att kritik av en kultur ofta uppfattas som en form av rasism. I ett synsätt där den högsta ondskan är rasism biter man sig därför hellre i tungan än säger ifrån och riskerar att bli utpekad som rasist.
På ren bondsvenska betyder det att det anses plumpt att kritisera, men okej att titta bort när det blir fult. Socialism är sällan vackert.
Låt oss leka med tanken att det i stället var en pastor i Livets ord som talade om att kvinnor ytterst ska kunna disciplineras med våld. Att han säger att maken kan vara hustruns paradis eller hennes eld. Och att kvinnan i sin tur inte får kritisera mannen.
Hade det stannat vid att ministern undersöker om det betalas ut bidrag? Eller hade det blivit en bredare diskussion om kvinnors rättigheter och om vilken värdegrund som ska gälla för kvinnor?
I grund och botten handlar det om två värdegrunder: den ena menar att kvinnor ska vara fria, få göra egna val och ha samma frihet som män; den andra ser kvinnor som underordnade och tillåter våld för att upprätthålla den ordningen.
De systemen går inte att förena. Om vi accepterar att de ska vara parallella måste vi också acceptera att svenska och muslimska kvinnor har olika rättigheter.
Sverige står inför ett vägval. Antingen säger vi att lika rättigheter gäller för alla – oavsett ursprung eller tro – eller så skiljer vi på rättigheter utifrån religion.
Oftast försöker man göra det tredje: man blundar tills det hamnar i tidningen, då stämmer man in i kören några dagar, men tiger sedan.
Ser vi tillbaka på den svenska debatten för några årtionden sedan fanns det en hård feminism: män var djur, varje man en potentiell våldtäktsman och nästan allt en man gjorde sågs som en form av förtryck.
Från det hållet är det påfallande tyst i dag. I konflikten mellan att inte kritisera andra kulturer och att ge alla kvinnor frihet väljer man att tiga. Pratet om att ”ingen kvinna är fri om inte alla är fria” visade sig handla om svensk medelklass. Möjligen om svenska arbetarkvinnor också, men i huvudsak var det en medelklassfråga.
Att höja sin röst utanför en moské där man predikar om att slå kvinnor vore att gå för långt. Då har man korsat en linje och betett sig plumpt. Man kan ju inte vara ofin och kritisera en annan kultur.
Att tala om feministers och socialisters hyckleri är att göra det för lätt för sig. Det är en enkel och nästan gratis poäng, men det här går faktiskt djupare än så. Det handlar om synen på andra kulturer och på lika rättigheter. Om att acceptera att kulturella uttryck anses viktigare än likabehandling.
Det innebär att man accepterar att kvinnor från Mellanöstern eller Afrika har andra rättigheter och förutsättningar än kvinnor från Sverige. I valet av konflikter väljer man svensk medelklass framför dem som har det svårast.
Man tar inte striden för dem som tvingas bära sjal eller inte får välja sina kläder själva. Annika Strandhäll gör ett pliktskyldigt utspel och säger att religion inte får bli en ursäkt för kvinnoförtryck.
Men som alltid är det uddlöst och framförs med en passion i nivå med att torka av bordet efter frukosten. Det måste göras, men viktigare än så är det inte. I morgon är frågan glömd. Hon kommer inte jaga ut Socialdemokraternas kvinnoförbund för att demonstrera för lika rättigheter utanför varje moské.
Samma sak gäller om man ser på Jämställdhetsmyndighetens hemsida och deras sex mål. Begravt under ett av dem nämns hedersvåld. En rimligare inställning vore att myndigheten helt fokuserade på hedersvåld och hederskultur så att alla får lika rättigheter.
En myndighet som existerar för att ge medelklassens vabbande, föräldraledigheter, obetalda hemarbete och liknande frågor en ideologisk överbyggnad kan vi klara oss utan. Då kan vi spara mycket pengar genom att lägga ner den.
Sverige har en lång tradition av jämställdhet. Det är en viktig värdering som vi ska bevara. Det är också ett kulturellt värde som är långt viktigare än att låta andra kulturer vara fria från kritik eller ifrågasättande.
Därför ska vi bara ha en syn på kvinnors rättigheter – och den är varken förhandlingsbar eller beroende av var man har sina rötter. Kommer man från Mellanöstern är flytten till Sverige ett steg in i friheten för kvinnorna. Kvinnosynen är något som man får lämna i hemlandet.
