Opinionsmätningar är mediernas favoritverktyg. Men utan besked i regeringsfrågan är de just nu inte mycket mer värda än att spå i tesump. Den avgörande frågan för många väljare är vilka partier som får sitta i regeringen.
Opinionsundersökningar är lite av ett guldägg för medier och ledarskribenter – mig själv inkluderad. Det är relativt enkel data som kan vinklas på många olika sätt för att skapa den bild man själv gynnas av.
Men i dagsläget är i princip alla opinionsundersökningar meningslösa att dra slutsatser ifrån. De är knappt bättre än tesump. Orsaken är enkel: det finns inget tydligt besked från något håll i regeringsfrågan.
Trots att det är ett år kvar till valet finns fortfarande inget klart besked från Tidöpartierna om Sverigedemokraternas roll efter valet. Den mest sannolika gissningen är att Liberalerna först måste enas internt – och att man därefter bjuder in Sverigedemokraterna. Det skapar mindre friktion än att vända på processen. Min gissning är att SD ingår i nästa Tidöregering.
På andra sidan är det ännu mer oklart. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson tycks livrädd för regeringsfrågan, vilket är begripligt. Ibland talas det om ”Magda-moderater” – väljare som egentligen är moderater men som bytt parti på grund av Tidö. För Andersson kan samma fenomen slå tillbaka den dag hon tvingas medge att hon behöver släppa in vänsterpartisten Nooshi Dadgostar i en regering.
Föreställ dig att Dadgostar har veto i alla politiska frågor, inklusive Nato.
Det kan påverka både Magda-moderater och traditionella socialdemokrater, som måste avgöra vad de tycker är värst: Tidö eller Vänsterpartiet i regeringen.
Samtidigt blir Vänsterpartiets långa flirt med terrorromantik och antisemitism en växande belastning för Andersson. Hon kommer att behöva svara på frågor om hur rumsrent partiet är och i vilken grad hon kan kontrollera det.
Ytterligare ett problem är säkerhetspolitiken. Vänsterpartiet har fortfarande problem med Nato och amerikansk trupp, och har historiskt haft band till flera av världens mest problematiska regimer. Det är bara några år sedan partiet slussade biståndspengar till den palestinska organisationen DFLP, som klassas som en terrororganisation.
Ett annat problem med opinionsundersökningarna är hur de presenteras. Ofta framställs det som att Tidöblocket ligger kraftigt under i opinionen. Normalt räknas det socialistiska blocket som S tillsammans med MP, V och C – fyra partier som påstås utmana Tidöpartierna.
Men det är en missvisande bild. De är alla oppositionspartier men kan inte gemensamt utmana Tidö eftersom de har för olika krav på Socialdemokraterna för att kunna enas.
Vänsterpartiet säger att de bara stödjer Andersson om de får sitta i en regering. Det är ett hot som bör tas på allvar: Dadgostar deltog i – och vann – en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven. Hon förstår sitt värde och vill ha betalt.
Centerpartiet, å sin sida, vägrar stödja en regering där Vänsterpartiet ingår. Om Andersson ger efter för Dadgostars krav riskerar hon alltså att förlora Centerns stöd. De kan då söka sig mot mitten eller till och med mot Tidö, särskilt om SD hålls utanför. Även Centerns hot bör tas på allvar – de har tidigare bidragit till att Socialdemokraterna tvingats regera på oppositionsbudgetar.
Så när man räknar blockstorleken för Socialistblocket borde alternativen snarare vara:
• S + MP + V
eller
• S + MP + C
Centerpartiet har ännu inte klargjort om de vill tillhöra Tidö, socialisterna eller stå ensamma i mitten. Deras position är så oklar att det är tveksamt om ens de själva vet vad de vill.
C har gjort en dygd av Tegnérs ord: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” En möjlig tolkning av hattandet fram och tillbaka är att C skulle kunna stödja ett Tidösamarbete med fokus på miljö och tillväxt – men bara om Sverigedemokraterna står utanför regeringen.
I ett läge där Tidö får 45–49 procent av rösterna är det möjligt. Då hamnar Sverigedemokraterna i ett dilemma: ska de stå utanför regeringen i ytterligare fyra år eller gå i opposition av ren tjurighet och därmed låta Andersson styra – dompterad av Miljöpartiet och Vänsterpartiet?
Väljer de det senare riskerar SD att hamna i samma situation som Socialdemokraterna ofta anklagas för: att sätta partiet före landet – något som brukar reta väljarna.
I den tunna soppa som dagens opinionsundersökningar utgör, där pannorna rynkas för att försöka ge några rimliga svar, är det nästan omöjligt att säga något säkert. Huvudskälet är att den viktigaste frågan – regeringsfrågan – ännu saknar svar.
Dessutom definierar sig allt fler väljare inte som trogna något parti utan bestämmer sig sent, vilket gör att opinionen kan svänga snabbt nära valdagen.
Opinionsundersökningar är intressanta och en bra grund för debatt. Men innan partierna ger tydligare besked i regeringsfrågan är det omöjligt att dra några större slutsatser.
