Forskningscentret vid Uppsala universitet som fokuserar på Förintelsen har bytt namn. Det gamla Hugo Valentin-centrum blir i stället Uppsala centrum för Förintelse- och folkmordsstudier.

Uppsala universitet förnekar att det är ett sätt att bli kvitt Hugo Valentins namn och menar i stället att det handlar om ” att stärka profileringen och synligheten för forskningsområdet”. Kanske en naiv tanke, men är inte synligheten något som beror mer på framsteg och relevans i forskningen än ett flashigt namn?

Hugo Valentin var en ikon för forskningen om judisk historia i Sverige. Hans standardverk om judarnas historia i Sverige har utkommit i åtskilliga utgåvor. Trots en första publicering redan 1924 gavs den förkortade utgåvan av hans bok om judisk historia i Sverige senast ut 2013. Utöver judisk historia har han skrivit flera böcker och artiklar om antisemitism, sionism och inte minst de skandinaviska ländernas relation till nazisterna och Förintelsen.

Som en av de första skrev han redan i oktober 1942 en större artikel om hur 700 000 judar hade mördats i Polen. Han fortsatte under Förintelsen att skriva och uppmärksamma folkmordet inte minst i Judisk krönika. Han var också en av de som bildade Samfundet Sverige-Israel.

Valentin var en tydlig antinazist och demokrat men också väldigt engagerad för Israel. Det är inte en vild gissning att det är där skon klämmer. Det finns få svenska ikoner som stod upp mot nazismen som Raul Wallenberg, Hillel Storch och Hugo Valentin.

Varför en institution skulle besväras av deras namn är svårt att förstå. Det borde finnas en stolthet att gå i deras fotspår. Inte minst i internationella sammanhang borde det vara positivt att ha ett namn knutet till någon som faktiskt har både kämpat mot och varit på rätt sida i kampen mot nazism. Valentin uppmärksammade alltså Förintelsen redan 1942. Borde det inte bäras med stolhet och vara ett sätt för Uppsala att visa på en historisk koppling? Inte minst som en kontrast till Bollhusmötet?

Beslutet att byta namn har fått både mycket och välförtjänt kritik. Inte minst i ljuset av 7 oktobermassakern och de påföljande hoten och påtryckningarna, borde Uppsala Universitet visa att man står upp för det judiska.

Namnbytet verkar också ha tagits fram under påtaglig stress. I protokollet från universitet avhandlas två namnbyten. Hugo Valentin och institutionen för arkeologi och antik historia. Trots att det i bägge fallen är namnbyten, och de bägge ärendena föredras av samma person finns en markant skillnad. I protokollet skrivs in att punkten om namnbytet anses omedelbart justerad och därmed gäller direkt. Hoppsan vilken brådska!

Kritiken har i huvudsak riktats mot att Valetins namn tas bort. Det är i och för sig viktigt och förtjänar en kraftfull kritik, men det finns en annan sak som förmodligen är ännu värre.

Namnet Förintelse- och folkmordsstudier ger en tydlig fingervisning om att en smygande förändring av fokus är på gång. Och som bekant kan man bara ha ett fokus.

Lite generaliserande så kan man säga att alla folkmordsstudier som inte uttryckligen handlar om Förintelsen kommer att sluta i dagspolitik. Det blir som Förintelsens minnesdag, där alla högtidstal börjar med Förintelsen och sen övergår i dagspolitik.

Varje gång töms Förintelsen på allvar och varningen och löftet om aldrig mer blir tommare och tommare. Det är inte konstigt att så få ser att vi står mitt i Aldrig mer! och nästan ingen gör något.

Forskningen om Förintelsen kommer snart att handla om Rwanda, Bosnien, Armenien och andra folkmord. Sen kommer de historiska fallen som det finns debatt kring hur de ska ses. Gradvis breddas fokus och gradvis flyttas perspektivet mot nutid.

Förintelsen är ett av flera folkmord, det är odiskutabelt. Men Förintelsen var unik på flera sätt, inte minst på grund av att det är det enda folkmordet som var universiellt i sin ambition. Där till exempel Bosnien syftade till att ta över ett område och förinta den bosniakiska kulturen och befolkningen fanns inget hot mot bosnier i andra länder. Bosnier tilläts att fly och ingen bad om att flyktingar skulle utlämnas till miliserna för att mördas.

Nazisterna var besatta och ville mörda alla judar oavsett var de levde. Det är därför de satte sådan press på länder som Italien, Ungern och även länder utan ockupation att lämna ut judar så att de kunde mördas. Det bedrevs också släktforskning för att hitta människor som ansågs ha judiskt blod.

Där finns också en tydlig skillnad mot de andra grupper som nazisterna mördade. Ingen av de andra grupperna jagades med sådan frenesi. Judarnas situation var unik.

Det finns en stor risk att att Hugo Valentin-centrum kommer att gå samma väg som Forum för levande historia. Det började för att sprida och säkerställa kunskap om Förintelsen men i dag hanteras en mängd andra saker, bland annat sverigefinnars och tornedalingars situation i Sverige.

En situation som är väldigt långt från hur barn knuffades in i en gaskammare för att mördas, där det enda de mördade hade gjort var att födas. Judar mördades för att de levde, deras brott var att leva, ett brott som nazisterna menade bara kunde sonas med död.

Det är unikt och det är något som forskningen borde ha i fokus.

Läs även: Börja lagföra de som hetsar mot judar