I förra veckan meddelade Vänsterpartisten Clara Lindblom att hon skulle avgå som fastighetsborgarråd i Stockholm, en nyhet som sannolikt passerade de flesta förbi obemärkt. Hon berättade att ett nytt jobb väntade men vad det var ville hon inte avslöja.

Några dagar senare small det. Aftonbladet avslöjade att Lindblom använt sin position för att pressa en privat fastighetsägare. Mitt under en separation ville hennes dåvarande partner behålla deras gemensamma bostad, men klarade inte inkomstkraven. Då tog Lindblom till sin maktställning.

I ett mejl från sin tjänsteadress skrev borgarrådet:

”För er kännedom kommer kommunfullmäktige i Stockholms stad inom kort fatta beslut om en ny markanvisningspolicy som gör gällande att skäliga inkomstkrav kommer att vara ett krav för att erhålla markanvisningar.”

”Ni kommer behöva revidera era inkomstkrav i händelse av att ni vill erhålla markanvisningar även efter att kommunfullmäktige fattat beslut”.

Budskapet var tydligt: gör som jag vill, annars får ni problem.

När Aftonbladet började nysta försökte Lindblom ligga steget före och offentliggjorde sin avgång innan skandalen briserade. Men att en vänsterpolitiker utnyttjar sitt ämbete verkade inte väcka någon större medial storm.

Hemligt toppjobb – med jättehöjning av lön

Snart kom nästa avslöjande: det hemliga jobbet var posten som vice vd för det kommunala bolaget Micasa. Det är ett kommunalt bostadsbolag för seniorboenden i Stockholm. Lön: 100 000 kronor i månaden – nästan en tredubbling jämfört med hennes tidigare inkomst som borgarråd, om man räknar med partiskatten till Vänsterpartiet.

För de flesta hade detta knappast känts som någon bestraffning efter ett maktmissbruk. Lindblom själv kallade agerandet ett ”misstag”, inte ett formellt fel, och hänvisade till att hon som ensamstående mamma i kris förlorat omdömet.

Det här handlar inte om en mamma i kris. Det handlar om en makthavare som använde sin position för egen vinning – och som nästan belönades för det.

Men pressen blev för hård. Lindblom tackade nej till jobbet, förlorade posten som borgarråd – och stod plötsligt utan vare sig det ena eller det andra.

Skandal eller tyst reträtt?

Frågan är hur allvarlig affären egentligen är. Christofer Fjellner, moderat oppositionsråd, säger:

– Det är möjligt att det är en av Stockholms största skandaler någonsin, att ett ansvarigt borgarråd hotar aktörer på bostadsmarknaden för att närstående ska få fördelar. Det kan rentav vara brottsligt.

Styrelseordföranden i Micasa, bolaget som ville ha Lindblom som vice VD, är också vänsterpartist. Vilket märkligt sammanträffande! Var det verkligen en tillfällighet, eller fixades en reträttpost för en partikamrat i trångmål?

Tystnad i medierna

I ett större perspektiv är det en Stockholmsfråga. Lindblom är borta, och om det blir en brottsutredning stannar den lokalt. Men en annan fråga kvarstår:

Hade det varit lika tyst i media om det gällt ett annat parti?

När moderater granskas lyfts ofta minsta koppling till Ulf Kristerssons affärer fram i detalj. Lägenhetsaffärer, gamla vänskaper, rekryteringar. På samma sätt granskas Sverigedemokrater.

Men i fallet Lindblom har fokus stannat vid hennes avgång – inte orsakerna bakom. Det är mindre artiklar utanför kvällstidningarna.

Varför bedöms ett karriärbyte som viktigare än frågan om maktmissbruk – ett år före valet?

Läs även: Demokratin får inte vika sig för Palestinarörelsen