Sverige är på väg in i en lågkonjunktur som ser ut att bli riktigt ful. Ibland görs jämförelser med det tidiga 90-talet. Som så ofta är bostadsmarknaden väldigt känslig. En smäll i den sektorn i ekonomin sprider sig långt.

En möjlighet att lindra effekten av den kombinerade inflationen och lågkonjunkturen, är att temporärt stoppa amorteringskravet. I dag måste nya lån amorteras och det räcker inte med att kunna betala räntan. Gamla lån påverkas inte, vilket kan ses som orättvist. Hur mycket som måste amorteras beror på hur många gånger hushållets bruttointäkt man lånar, hur stor andel av bostaden som belånas och om man har över 70 procent i belåning ska ytterligare en procent amorteras. Totalt kan den framtvingade amorteringen nå 3 procent av lånets storlek.

Fördelen med framtvingade amorteringar är att det minskar skuldsättningen och kyler bostadsmarknaden. Kan någon använda alla pengar som är avsedda för boende till räntor så kan de ta större lån än om delar måste gå i amortering. En ränta på två procent och ett amorteringskrav ger en kostnad på fem procent. Utan krav kan lånesumman öka vilket driver upp priserna på bostadsmarknaden.

Nackdelarna med tvångsamorteringar är flera. En av de tydligaste är att det dämpar konsumtionen. De procent av lånet som går till amortering hade kunnat användas till konsumtion i stället. Det ger en omfördelning från konsumerande hushåll till kreditinstitut. Alltså folk tvingas ge sina pengar till banken i stället för att luncha, köpa kläder, prenumerera på Bulletin eller andra roliga saker. Vilket saktar ner ekonomin.

Under pandemin avskaffades temporärt krav på amortering för att stimulera ekonomin. Som konjunkturåtgärd fungerade det väl. En invändning mot en sådan konjukturåtgärd är att den bara stöttar den delen av hushållen som äger sina bostäder. Likväl träffar den väl.

Situationen nu är komplex. Konjunkturen faller snabbt och samtidigt är inflationen hög. En parameter som försvårar är att det internationella förtroendet för Sverige, i kombination med tillväxtprognoser, är lågt. Så kronan faller snabbt vilket eldar på inflationen. Inflationen kommer inte heller ur snabbt stigande löner eller ökande efterfrågan utan till hög grad från politiska beslut som har drivit upp priser på bland annat el och bränsle. Vilket i sin tur slår igenom på allt som använder el och bränsle. Brödpriser stiger inte för att folk har råd att köpa fler limpor än bagaren kan producera utan därför att nedlagda kärnkraftverk driver upp bagarens elräkning. Och samma med bränslet till lastbilen som kör brödet till affären. Att höja räntan har därför väldigt begränsad effekt.

Amorteringen blir ett sådant där politiskt beslut där man vill lösa en sak, stabilitet på boendemarknaden, men skapar en hel massa andra problem. För att ge ett exempel till så ger nya bolån lätt amorteringskrav vilket kan tvinga människor att bo kvar och inte flytta eller för den delen renovera. Beslut fattas med amorteringskrav som grund vilket inte måste vara det bästa.

Men amorteringskravet ställer till det på fler sätt och ett sådant som ofta kommer bort i debatten är inflationen och de rörliga räntorna.

Sverige har en ovanligt hög andel rörliga räntor vilket har en ganska snabbt stabiliserande effekt. I ett läge som nu, med samtidigt vikande konjunktur och stigande räntor är effekten den motsatta. Räntan suger upp konsumtionen och minskningen av konsumtion går fortare. När ekonomin blir svagare måste räntan upp för att hantera ökad risk vilket ger en negativ spiral.

Men den rörliga räntan gör också svensk ekonomi känslig för utlandet. När inflation och oro i utlandet höjer räntan får det snabbt och stort genomslag på svensk ekonomi. När ECB höjer räntorna inom EU så märks det snabbt på svensk ekonomi. I en ekonomin där många hushåll har bunden ränta är effekten mycket långsammare.

När SCB mätte ökningen av kostnaden för boräntor beräknade de att den hade stigit med ungefär 80 procent på ett år. Effekten av inflationen slår väldigt snabbt. Om hypotetiskt räntan går från 2 procent till 4 procent motsvarar det grovt amorteringskravet. Den negativa effekt som räntestegring och amorteringskrav har kan mildras rejält om amorteringskravet dumpas.

Det löser också ett annat problem. I dagsläget kan staten antingen bekämpa lågkonjunkturen med låg ränta eller höja räntan och bekämpa inflationen. Höjer man räntan för att komma åt inflationen så förvärras inflationen och det kan bli en kris i bostadsmarknaden. Sänker man å andra sidan räntan för att möta konjunkturen eldar det på inflationen.

Att temporärt pausa amorteringskravet kringgår den konflikten. Räntan behöver inte sänkas för att stödja konjunkturen och effekten på inflationsökningen är begränsad. Hushållen kan behålla delar av konsumtionen. Pengar som i dag går till att amortera används till att möta en stigande ränta för att möta inflationen.

Makroekonomi är alltid att ställa saker mot varandra men i dagsläget är ett slopat amorteringskrav ett mjukt sätt att hantera en konflikt. Och när konjunkturen vänder kan det återinföras för att inte driva på en högkonjunktur för fort.

Fördelen med att bromsa effekten av räntehöjningar och fallande konjunktur verkade inte minst Moderaterna medvetna om innan valet då de lovade en paus i amorteringarna. Ett krav som nu sviks när de inte pausar amorteringarna utan i stället tillsätter en oklar utredning. Förmodligen är det något av samarbetspartierna som blockerar att man samtidigt släpper amorteringskrav och gör en utredning på makrotillsynen.

Regeringen borde ta strid för att hantera de makroekonomiska problemen och ha amorteringsstoppet som ett prioriterat mål. Att något parti bråkar får regeringen lösa, för regeringen har ju tidigare visat att de har insikten om att det är viktigt. Och det är ju knappast ny forskning under hösten som fått dem att byta uppfattning.