Våldet kring koranbränningarna kommer inte att sluta om det förbjuds. I stället kommer ett förbud att vara en signal till islamister och andra om att är man bara tillräckligt våldsam så backar Sverige.
I helgen var det Pridefestival i Georgien. Uppskattningsvis 5 000 människor stormade festivalområdet och avbröt festivalen. Det har skett förr, för två år sedan ställdes Pride in. Liknande händelser har skett på fler ställen till exempel på Balkan och i Turkiet. Många länder, inklusive Sverige, har riktat kritik mot att man inte tar säkerheten på allvar. Kritik mot att man inte hörsammar folks ilska förekommer däremot inte.
Homosexualitet provocerar i många länder så mycket att många tar till våld. Det är inte bara muslimer utan som i exemplet ovan ortodoxt kristna som reagerar så. För dem är det att skymfa. Framför allt samkönade äktenskap är provocerande, eftersom äktenskap är ett sakrament, en helig handling, en akt tillsammans med Gud. För vissa ortodoxa är kallet till äktenskap lika viktigt som kallet till klosterliv.
I fjol gick en serbisk biskop så långt att han inför ett HBT-event sa att om han hade ägt ett vapen skulle han använt det. Onekligen ett långt steg för någon som icke skall dräpa. Men borde vi ta hans religiösa hat på allvar eller bura in honom?
Våldet väcker frågor. Allt fler svenskar tycker att vi ska vika oss för våldet kring koranbränningar. Frågan är vilka dörrar det öppnar och vilka kompromisser som ska ske.
Om NMR samlar tillräckligt många man, använder våld, bränner bilar och slåss med polisen, ska vi i så fall inskränka religionsfriheten för judar? Finns det en skillnad om NMR ger sig på ett pridetåg i stället, eller är det bara kring religion som det ska backas?
Öppnar vi dörren för att våld skapar politisk förändring är inte resultat vi får frid mellan olika grupper. Resultatet blir i stället mer våld. Fler grupper kommer att inse att de kan få gehör med våld. Att backa är att skapa incitament för mer våld.
Ett exempel är komikern Fredrik Andersson. I ett skämt skojar han om hur svenskt det är att ringa polisen för att boka tid och få tillstånd att häda, en syftning på koranbränningarna. Alltså ett skämt om kuvad och laglydig svenskhet. Han dränks av hat. Men konstaterar lite lakoniskt att det i bästa fall är ett mja på om det blir frid och fröjd om det bara blir ett förbud. Han deltar inte, inte ens skojar om bränningarna utan om de kuvade svenskarna. Likväl kommer hatet.
Går vi tillbaka längre dränktes sociala medier med Je Suis Charlie. Alla var Charlie Hebdo under en period. Ett citat som tillskrivs Voltaire, men som egentligen är från en biografi om honom, är att han hatar en åsikt men är beredd att dö för rätten att framföra den. Det påminner om Charlie Hebdo som alla var för. Man kunde ta en kula för rätten att driva med religion. Än i dag är det vanligt att det finns gamla Facebookbilder med Charlies. Men att stå upp för yttrandefrihet tycks inte lika spännande.
PR-gurun Martin Borgs hävdar att våld är den mest effektiva kommunikation som finns. Den ger massor av media och kulturellt tolkas det oftast som en uttryck för desperation. När alla demokratiska alternativ har misslyckas kokar desperationen och våldet tar över.
Tolkningen är sällan rätt. Lutheraner blev inte våldsamma över ecce homo. Få hotar SVT eller andra tv-kanaler för att man driver med tro. Frihandelsvänner slår inte Göteborg i spillror över uteblivna frihandelsavtal. I stället är det specifika rörelser och grupper som återkommande använder våld. Inte av desperation, men ofta tolkas det så.
Där finns problemet. Vi kan aldrig mötas halvvägs. Våldets mål är inte att få en balans i ett litet problem utan att få kontroll över andra. Oavsett om det är NMR, islamister eller vänstergrupper. Våldet är en del av ideologin.
Ger vi efter för våldet så tappar vi inte bara lite av demokrati, lite av mänskliga rättigheter och ett sätt att leva. Vi öppnar också för mer våld, från fler grupper. Den här gången kommer våldet från dem som inte vill se koranen bränd. Nästa gång kan det vara ortodoxt kristna, NMR eller någon annan grupp som vill begränsa andras frihet.
Rättigheter finns just för att ha den där friheten. Friheten att driva med kristna, att kalla påven kung över pedofilerna, att göra karikatyrer över religiösa, religion eller politik. Börjar vi inskränka så blir det inte lugn och ro utan mer konflikt eftersom det visar att konflikt lönar sig. Kasta sten, misshandla poliser och vandalisera så får du som du vill även om du representerar en liten grupp. Det är en väldigt dålig signal att skicka.
Bättre att vara tydlig med att våld inte lönar sig. Liksom att vara tydlig med att misshandlar man en polis eller kastar sten finns det alltid plats i en cell tills man har lugnat ner sig, och några år efter det.
Låt oss gå tillbaka till att vara Charlie.