Fri entré på statliga museer är en fråga som böljat fram och tillbaka. Det införs av socialdemokrater och avskaffas av borgerliga. Socialdemokraterna, tillsammans med delar av kulturen, ser det som en demokratifråga. Att alla får tillgång till kulturen har en demokratisk sida. Om demokratin formas och försvaras på Nationalmuseum, Livrustkammaren eller liknande är nog svårt att säga. Men det låter inte så sannolikt.

Men så går ofta tonerna. Kulturen ger demokratin, och konsten är kanske den viktigaste av de kulturella bärarna. Tillgången till museer med konst beskrivs ofta som demokratiskt central. När alliansen 2006 återinförde avgifterna var det ett brett upprop för att säkra tillgången för museerna.

Häromdagen var det återigen en attack på ett konstverk. Liksom några dagar tidigare. van Gogh fick tomatsoppa över sig, och Monet stänktes med potatismos. Tavlorna är extremt värdefulla. Monet-tavlan värderades till 1,2 miljarder kronor. Ett hisnande belopp.

Tavlorna har både kulturella och ekonomiska värden som många uppskattar. Ett besök i Paris inkluderar ofta ett besök på Louvren för att beskåda Mona Lisa och många av de andra konstverken. För många är det en speciell upplevelse att stå precis framför ett konstverk och se penn- eller penseldrag på nära håll.

Den närheten är något som nu hotas av aktivisterna. De söker något slags herostratisk ryktbarhet, men vad de ger är distans eller kopior på museerna. När de för första gången lyckas förstöra något eller om attackerna blir för många så kommer museerna att tvingas agera säkerhetsmässigt, vilket drabbar besökarna.

Det borde finnas ett brett avståndstagande, inte minst från kulturen och kultursfären, mot aktivisterna för att rädda viktiga kulturella världen. Världen går inte under av en Monet som förstörs eller skadas, men möjligheten att se konsten kommer att förändras.

På samma sätt som 9/11-attackerna tvingade fram en annan säkerhet för flyget, som leder till timmar i kö vid flygresor, riskerar vandalerna att skapa säkerhetkontroller i museerna, avstånd från tavlor och att originalen ersätts med kopior.

Det är förvånande att den risken inte diskuteras mer. Att de som uppfattade en hundralapp i entréavgift som ett hot mot kulturen inte ser vandaler som ett hot. Museer med staket, plexiglasburar eller kopior är inte samma sak som i dag.

Kanske är det en fråga om att lite sympatisera. Vandalerna vill ju väl, man kan förstå men inte helt dela deras engagemang. Men fanatism kostar, det ger fler regleringar och mer säkerhetsanordningar.

Ännu märkligare är det i ljuset av hur delar av det här finansieras. Aileen Getty, olje-arvtagerskan, finansierar åtminstone en grupp ”Just stop oil”. Konspirationerna kokar kring att en miljardär från oljepengar finansierar en sådan grupp. Hela vägen från att hon betalar för att låta dem skämma ut sig och visa vilka idioter de är till de som tror att hon vill kompensera för att familjen blev rik på att förstöra jorden.

Men det sätter också fingret på ett gammalt fenomen. För att kunna ge sig in i hårdare klimatfanatiker, eller för den delen socialism, så är man oftast rätt välbeställd från början. En mötespunkt mellan uttråkade rika och fanatiker, men utan den folkliga förankringen.

Möjligheten att de påverkar någon är dessutom nästan noll. Människor byter inte uppfattningar av vandalisering utan av debatt. Fanatism, oavsett om den rör miljö, politik eller religion skadar människor och samhällen.

Men kanske är det så att det inte alls handlar om att rädda världen utan är som med fotbollshuliganer, eller andra rörelser som innehåller våld. Det är inte målet som är det viktigaste utan känslan av att göra allt för det. Vissa fastnar för fotboll och andra för miljön. Har man en viss personlighetstyp så blir det fanatism.