Femtio lundaforskare skrev om hoppet och räddningen i en ung generation studenter som i stället för att bilda opinion förstör möten och bråkar. Tanken är absurd och det är de hyllade studenterna som är förövare, ett vänsteravantgarde som tror sig förstå vad vi andra är för dumma för att förstå. Det är löjligt och oförskämt och när de får stöd från forskare äter dumheten sig in i universiteten.
Nyligen skrev femtio forskare från Lunds universitet en debattartikel om att studentprotester fördjupar demokratin. De femtio forskarna känner igen utveckligen mot fascism. De unga som förstör möten, bland annat för statsministern och finansministern, är hos de femtio forskarna något slags politiska gurus som genom skrik och bråk räddar oss från fascismen. Det är en något svindlande tanke.
Kort efter skrev femtio studenter som var på plats en replik. Det är osagt om studenterna var oförstörda av akademin eller helt enkelt klokare än forskarna. Däremot var de besvikna på att deras samtal med ministern förstördes. Sedan 30-talet finns en tradition att studenter i Lund får diskutera med statsministern. En tradition som tydligen måste störas för att undvika fascism. Det är kanske här 30-talets historia upprepas som fars.
P1 följde upp med ett samtal mellan två forskare. Bägge välmeriterade. Sten Widmalm är professor i statsvetenskap i Uppsala. Anna Lundberg är professor i rättsociologi vid Lunds universitet. Debatten är värd att lyssna på men det kan vara att gott råd att ta en magnecyl innan man börjar.
Debatten följer, föga förvånande, den alltmer utbredda vänsteruppfattningen om att det finns en kontext där goda personer får göra saker om det finns ett påträngande behov. Gaza-kriget är en sådan kontext där det är okej att störa möten, eftersom det finns en desperation. Desperationen hos NMR är i en annan kontext och därför är den inte okej. För oss vanliga dödliga som har färre än 1500 högskolepoäng i sociologi är det svårt att se annat än två odemokratiska grupper som stör möten och bråkar.
Demokrati delas ofta in i två synsätt. Det ena, det som nästan alla menar med ordet, syftar på en process. Politiker väljs, de fattar beslut och så länge de håller sig inom grundlag och mänskliga rättigheter är deras beslut demokratiska. Det andra synsättet är att demokrati är en kvalité hos ett beslut. En skattesänkning är i så fall alltid odemokratisk, och ett stört möte är fascism eller demokrati beroende på kontext. Politik reduceras från ett samtal och ett sökande efter lösningar till ”jag vinner, du förlorar”. Vänstermänniskan har alltid rätt, även när den slår dig på käften eller förstör ditt möte.
Inte minst palestinafrågan kännetecknas av den typen av synsätt och en bredare infantilisering av politiken. De som stör och bråkar gör det av desperation och för att de inte blir hörda. Det är ett synsätt som är den politiska motsvarigheten till en treåring som ligger på golvet på ICA och gallskriker efter kexchoklad. På samma sätt förväntar sig aktivister att politiker omedelbart ska realisera deras politik. Annars blir de inte hörda och upplever desperation, den desperationen tillåter dem att bråka med folk. Frågan hur det är med alla andra som har andra åsikter diskuteras sällan, men inte en alltför vild gissning är att de är människor som tror sig ha sett ljuset. Alla vi andra lever i dimman och är inte så viktiga. Vänstern är alltid ett avantgarde som går före resten av folket, självutnämnda herdar som vallar oss andra fårskallar.
Det är en politisk form av narcissism. Ett ego som kräver att alla ska leva efter deras nycker och känslor. Människors vars känslor trumfar fakta, kunskap och annat.
Ironin är att dessa fascismens motkämpar inte ser likheten med fascismen. Fascismen är en romantisk ideologi som bryr sig föga om förnuft, diskussion och fakta. I stället är det handling, passion och aktion som är centralt. Det är inte ett slump att de italienska fascisterna stod poeterna närmare än vetenskapsmännen. I många avseenden är det i dag en rörelse som påminner om en hund som jagar sin egen svans – snart ska den där fascisthunden få sig ett bett!
Kanske mest tragiskt är det hur det här har ätit sig in på universiteten. Professorer försvarar det. Forskare skriver debattartiklar och vimsar runt i debatten. Något förvirrat sitter resten av folket och undrar vad det egentligen är som händer.
Politiskt är det viktigt att lösa frågan, utan att skada den akademiska friheten och självständigheten. Får det här fortsätta så kommer universitet som överlevt i århundraden deklinera till något som påminner om hur Monty Python skulle tolka 68-rörelsen.
Det vore en tragisk utveckling.
