Vänsterpartiet flyttar fram sina positioner. Nu kräver de ministerposter för att stödja en S-ledd regering och hotar att fälla varje regering som inte inkluderar dem. Med Dadgostar vid rodret ökar trycket på Andersson. Men det är inte bara Socialdemokraterna som riskerar en mardröm – det gör hela Sverige.
Vänsterpartiet flyttar fram sina positioner och kräver åter ministerposter för att stödja en regering. De säger att de kommer att rösta nej till varje regering som de inte själva ingår i.
Det är ett hot som bör tas på allvar. Vänsterpartiet var med och fällde Stefan Löfven som statsminister och visar tydligt att de inte drar sig för att sätta hårt mot hårt. De verkar också vara trötta på att stå utanför sina socialistiska kamraters krets. Trots sin bakgrund som anhängare till Lenins statskupp och de nästan åttio år av massmord och förtryck som följde vill de bli en del av gänget.
Dadgostars krav på ministerposter beskrivs ibland som en mardröm för Andersson. Hon vill vänta så länge som möjligt med att lova poster och att tala om vilka som ska få vara med. Att ge besked för tidigt komplicerar förhandlingarna – och skrämmer bort väljare. Bara risken att Dadgostar blir försvars-, skol- eller utbildningsminister kan få många väljare att söka sig till Tidöpartierna.
Men Vänsterpartiet i regeringen är inte en mardröm i första hand för Andersson. Hon verkar villig att ta Fan i båten, och då får hon också ro honom i land – det är hennes ansvar. Den verkliga mardrömmen är för oss andra: för alla som drabbas av Vänsterpartiets politik och krav. För i regeringen får de massor av makt.
Regeringen i Sverige fattar beslut kollektivt, vilket innebär att varje minister i praktiken har veto. Med normala partier är det oftast okomplicerat, men med Vänsterpartiet och Miljöpartiet blir det betydligt mer problematiskt. De har en mycket märklig syn på exempelvis säkerhetspolitiken.
Den moderate riksdagsledamoten Stefan Olsson skriver på Facebook om ett konkret exempel. Regeringen arbetar med en proposition som ska ge viss frihet att besluta om svenska truppinsatser inom Nato – mindre och tidsbegränsade insatser ska regeringen kunna besluta om, medan riksdagen behåller makten över de större besluten.
Vänsterpartiet vill i stället att alla beslut ska fattas direkt av riksdagen, vilket skulle innebära längre beslutsprocesser och ökad risk för läckor. De vill dessutom lägga till restriktioner kring kärnvapen.
Med Vänsterpartiet i regeringen hade de kunnat blockera detta och många andra säkerhetspolitiska beslut. De har en unikt skadlig syn på säkerhetspolitik som bara kan mäta sig med Miljöpartiets lika unika men på ett annorlunda sätt skadliga politik. Att ge dem veto över svensk säkerhetspolitik är inte i första hand en mardröm för Socialdemokraterna – det är en risk för alla som bor här. Det skulle bli en säkerhetspolitisk version av Dum och dummare.
Ett annat exempel är den demonstration där vänsterpartister nyligen råkade marschera under terroristflaggor. Den organiserades bland annat av organisationen ”Stäng ner Elbit!”, som vill stoppa ett israeliskt företag vars teknik bland annat skyddar Sverige mot drönare – till exempel riksdagens drönarskydd. Företaget levererar också delar av arméns nya taktiska ledningssystem, LSS Mark. Tror du att Vänsterpartiet skulle hålla sig borta från en sådan upphandling?
I årtionden har Socialdemokraternas brist på skolpolitik gjort att de kunnat bedriva en skenopposition mot friskolor: de låter som om de vill förändra men gör i praktiken ingenting. Systemet fungerar och är uppskattat av elever och föräldrar, men debatten engagerar väljare och tar fokus från frågor som betyg och pedagogik.
Om olyckan är framme och Dadgostar blir skol- eller utbildningsminister finns en stor risk att hon med sedvanlig ”finkänslighet” löser problemet genom att stänga skolorna. Då skulle över 400 000 elever tvingas byta skola. För henne handlar det om att ta tillbaka ”demokratisk kontroll” – och när det gäller just kontroll över andra är Vänsterpartiet plötsligt intresserade av att försvara demokratin. Ingen regel utan undantag.
Listan på områden de vill ha demokratisk kontroll över är lång: tåg och järnväg, skolor, matpriser (vilket historiskt ofta lett till brödköer), till och med tv-sändningar av EM-matcher i fotboll.
Det är lätt att peka ut område efter område där Vänsterpartiet skulle kunna skapa kaos med sin ”demokratiska kontroll”. Hur kul vore det med vänsterpartistisk kontroll över skola, polis, vägnät, försvar, energiförsörjning eller annan kritisk infrastruktur?
För Andersson handlar valet av Dadgostars ministerportfölj om vilket samhällsområde som ska offras för att hon ska få bli statsminister. Och vi vet att hon är beredd att offra sådant – det enklaste exemplet är kärnkraften. För Andersson är det viktigaste att få vara statsminister, inte att Sverige har en fungerande skola, ett starkt försvar eller en sund ekonomi. Inte ens gängkriminaliteten verkar väga tyngre.
Kanske inte något man vill fundera på innan man somnar, men frågan är värd att tänka igenom. Risken är stor att Vänsterpartiet blir en del av regeringen.
Så ställ dig frågan: På vilken ministerpost gör Vänsterpartiet minst skada?
