Vänsterpartiet har fått ett rejält uppsving i väljarstöd tack vare sin positionering i kriget i Gaza och tack vare sin långtgående tolerans med antisemitiska åsikter och troper.

Angered, med den kontroversiella ordföranden Kristofer Lundberg, är ett bra exempel. I EU-valet blev Vänsterpartiet störst eller näst störst i 23 av 27 valdistrikt. Både där och i Malmö finns valkretsar där partiet har ett väljarstöd i intervallet 40-50 procent. I förra riksdagsvalet fick de 6,75 procent.

Stora delar av väljarna tycks vara från grupper som ofta väljer soffan så att det är tacksamma röster för Vänsterpartiet.

Samtidigt är det kostsamma väljare att ta till sig. Till exempel Kristofer Lundberg, ordföranden i Angered, har blivit närmast en följetong i media efter både ett slagsmål med Joakim Lamotte, antisemitiska uttalanden och en hälsning från terroristgruppen PLFP på årsmötet.

Lundberg drar in massor med väljare och kan antagligen känna sig ganska trygg i att inte bli utkastad ur partiet. Starka fästen för Vänsterpartiet är ovanliga.

Svenska Dagbladet har i en artikel visat hur skiftande av ibland enstaka politiker kan ge mycket stora utslag i väljarstöd. I det här fallet Mohamed Nuur, som i dagarna avslöjades med att ha delat grovt antisemitiskt material. När han skiftade från S till V tappade S nästan varannan väljare i Tensta.

Vänsterpartiets sätt att hantera frågan är väldigt typisk. Försvarslinjen var att det är enskilda personer som har betett sig tokigt och att det därför är att betrakta som rena medlemsärenden. Bara partisekreterare behövde uttala sig och det finns inget skäl att störa partiledaren.

Strategin accepterades självklart inte av omgivningen och trycket ökade till dess att Nooshi Dadgostar var tvungen att uttala sig. Nu ligger hela frågan om antisemitism på hennes bord och det är svårt att försöka förminska problemet igen.

Vänsterpartiets seger bland väljarna ser ut att bli tung för deras samarbetspartners. Centerpartiet och Socialdemokraterna har i många år haft ett mycket högt tonläge om Sverigedemokraterna och rasism. En hållning som blir komplicerad nu när Vänsterpartiet inte vill hantera sina problem med rasism.

För V:s del ser ökningen av väljare att ha en hög kostnad i förtroende. Vänsterpartiet kallar sig antirasistiskt men gjorde inga som helst försök att hantera rasismen när den avslöjades. Det gick veckor innan det ens gick från att vara en lokal fråga till en medlemsfråga och sen ytterligare tid innan Dadgostar bevärdigade sig med att uttala sig.

Varför är enkelt att förstå. Att hota eller distansera sig från de nya väljarna är inte en vinnande metod. Men det svaga bemötandet nu är problematiskt. Framförallt om det kommer fler avslöjanden och Dadgostar fortsätter att vara svävande.

För frågan blir då var MP, C och S drar en gräns? Ju fler avslöjanden desto mer press blir det på dem. Inte minst Centern har ett problem. De lämnade borgerligheten för att markera mot vad de kallade rasism och gav därmed upp allt inflytande. Nu sitter de i en situation där de saknar politiskt inflytande och har en samarbetspartner som gång efter annan avslöjas med rasism.

Sista kapitlet om Vänsterpartiet och rasismen är inte skrivet. Men det är uppenbart att det kommer att följa fler avslöjanden, och att de avslöjandena kommer att komplicera relationen mellan samarbetspartierna på vänstersidan. Det kommer också att bli ett allt större tryck på samarbetspartierna att ta ställning i frågan om inte Dadgostar sätter ner foten.

Nästa steg blir förmodligen att Magdalena Andersson kommer att hävda att V alltid har kämpat mot Hamas.

Läs även: Har Vattenfall sin egen påve?