När Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat nu hotas av uteslutning handlar det inte om nolltolerans mot antisemitism. Det handlar om partiledningens maktspel. Nooshi Dadgostar städar inte bort rasismen – hon städar bort olydnaden. Vänsterpartiet ska bli ett knapptryckarkompani så att hon kan bli minister.
När Vänsterpartiet till slut inleder uteslutningsärenden mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat finns det tyvärr få goda saker att säga om beslutet. Det kommer alldeles för sent, omfattar alldeles för få – och sker av fel skäl.
Av de första kommentarerna att döma handlar det inte om öppen rasism, utan om öppen olydnad mot partiledningen. Deras antisemitism har varit känd sedan urminnes tider, och inget nytt har egentligen inträffat.
Läs även: Delgado Varas utesluts ur Vänsterpartiet: ”Jag är djupt besviken och arg”
Det som främst avslöjar att det inte handlar om nolltolerans mot rasism, utan om maktdemonstration från partiledningen, är just att för få utesluts. Åtminstone halva riksdagsgruppen borde ha fått gå – men Dadgostar fegar ur, vilket tyder på andra motiv.
Ett av dem är sannolikt hennes ministerambitioner. För att kvalificera sig som regeringsunderlag kan Vänsterpartiet inte fortsätta vara öppet rasistiskt när valrörelsen drar igång – det skulle göra det omöjligt för Magdalena Andersson att skrämmas med Sverigedemokraterna. Redan att behöva utesluta två riksdagsledamöter borde egentligen leda till svåra frågor om rasism till både Dadgostar och Andersson.
Socialistiska partier har aldrig uppskattat opposition mot ledningen. Som Mao sade: ”En revolution är ingen tebjudning.” Hos Dadgostar är partiledningen partiets demokrati – att trotsa henne är att underminera demokratin. Och det är just detta som Riazat och Delgado Varas har gjort.
Ska Dadgostar nå ministerposter krävs dessutom ett lojalt knapptryckarkompani som inte får för sig att tänka självständigt.
Reaktionerna i partiet är splittrade. En del ställer upp på knapptryckandet, andra är ursinniga. Den tidigare partiledaren Lars Ohly beskriver uteslutningen som ett ”moras”.
Ilskan är intressant, för den kan bli grogrund för ett nytt parti. Ett parti långt till vänster, med Palestina som samlande symbol och med en ideologisk mix där antisemitism och islamism inte ses som hinder. Ett sådant projekt skulle kunna attrahera betydande väljargrupper, särskilt om det breddar sig politiskt jämfört med Nyans.
Med rätt profil och med namn som Lars Ohly i första ledet, kombinerat med hård kampanj i förorter och utanförskapsområden, är riksdagsinträde inte något omöjligt.
Skulle det ske kan det skaka om svensk politik ordentligt. Rösterna skulle främst tas från Anderssons rödgröna block, vilket gynnar Tidö. Skulle Andersson trots det lyckas vinna blir det svårt. Att samarbeta med ett öppet islamistiskt och antisemitiskt vänsterparti vore knappast möjligt – vare sig för S eller för C.
Oavsett utgång är Dadgostars försök att göra Vänsterpartiet rumsrent en underhållande – och avslöjande – process att följa.
Läs även: Magdalena Andersson – Arga Andersson eller Anarkistiska Andersson?
