Hur man beskriver Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson beror nog främst på om man gillar henne eller inte. Många skulle säga att hon är arg, aggressiv, fräck och skamlös. Andra lyfter mer positiva egenskaper.

En sak är säker: få skulle beskriva henne som en person med kontroll. Hade hon hetat Karlsson i stället för Andersson hade smeknamnet sannolikt blivit ”Kaotiske Karlsson” snarare än ”Arga Andersson”.

När Andersson angriper Ulf Kristersson för att han saknar kontroll blir det nästan komiskt. Det är som att se Annika Strandhäll kalla någon dåligt påläst, eller Aftonbladets Anders Lindberg anklaga någon för att fultolka.

Magdalena Andersson är Sveriges första kvinnliga statsminister. Men när hon faktiskt blev det är en öppen fråga. Hennes första regering kollapsade innan den ens hann tillträda. Är man statsminister när man fått riksdagens förtroende, när man formellt tillträder – eller vid något annat ögonblick? Var Stefan Löfven och Magdalena Andersson båda statsministrar under ett par timmar?

Vid samma tillfälle som Andersson var Schrödingers statsminister hade hon så dålig kontroll över riksdagen att hon inte fick igenom sin budget. Oppositionen vann i stället. Andersson kommenterade situationen så här:

– Naturligtvis har jag full förståelse för att detta framstår som rörigt. Ett parti som i morse röstade för en statsminister som bildade regering med det partiet har nu ändrat uppfattning, men det beror ju på budgetomröstningen.

Kontroll sa Bill, Noll sa Bull. Två gånger misslyckades Andersson med att få igenom sin budget – först som finansminister och sedan som statsminister. Under inledningen av Rysslands krig mot Ukraina hann hon dessutom ha praktiskt taget varje tänkbar uppfattning om Nato, svensk hjälp till Ukraina och liknande frågor.

Nu är hon upprörd. Kristersson låter Ebba Busch ha en egen uppfattning om Israel. Johan Britz håller inte helt med om Tidöavtalets linje i arbetskraftsinvandringen.

Arga Andersson kokar av ilska: ”Vad är det för ledarskap?”, undrar hon. Hon menar att Kristersson borde kliva fram och visa vem som bestämmer. Men alla förstår att hennes syfte är att locka honom att köra över sina ministrar – och skapa ett större gräl.

Det är den vanliga fräckheten från Andersson, kombinerad med den vanliga undfallenheten från media. Ta Nato som exempel: Andersson hävdar att det är grunden för hela Sveriges säkerhetspolitik, samtidigt som hon inte ens har med sig sitt eget ungdomsförbund. Var Miljöpartiet och Vänsterpartiet står i frågan är allt annat än tydligt.

Läs även: Magdalena Andersson har inte ens sitt ungdomsförbund med sig

Varje socialdemokratisk partiledare före Andersson har haft tillräcklig kontroll för att de som lämnar partiet också lämnar riksdagen. Andersson är den första som fått en politisk vilde – en pinsam brist på kontroll.

Ett annat exempel är migrationen. S påstår sig vilja minska den kraftigt, men var står egentligen Centern, Miljöpartiet och Vänstern? Och har Andersson ens sitt eget parti med sig i frågan om kärnkraft?

Eller ta frågan om tvångsintegration. Ska den drivas igenom – och vilka partier stödjer egentligen den politiken?

Det går att göra en lång lista över frågor där Andersson inte kan ge svar, av den enkla anledningen att hon inte har kontroll.

När hon angriper Kristersson vore det därför högst rimligt att ställa motfrågor som:

– Du anklagar Kristersson för att inte ha kontroll över andra partier. Men samtidigt har du inte ens kontroll över säkerhetspolitiken i ditt eget parti. Borde inte det vara första steget?

Men sådana frågor slipper hon. Och kanske är just det en del av förklaringen till hennes höga förtroende. Där andra politiker sliter i motvind, surfar Andersson fram.

Med tanke på hennes ledarstil – där hon släpper iväg Jamal El-Haj på konferens, Moska Hassas frifräserom Nato, Lawen Redar om tvångsintegration och många andra – och då har vi inte ens tittat på de partier hon säger sig kunna kontrollera – kanske det är dags för ett nytt smeknamn. Andersson kan inte ens svara på om Vänsterpartiet får sitta i regeringen.

Det är tydligt att hon inte har kontroll, men att hon tycker att kontroll är något fint. Märkligt nog är det en låt gå-mentalitet som präglar hennes styre.

Ett förslag är att komplettera ”Arga Andersson” med ”Anarkistiska Andersson”. Det fångar ganska väl hennes ledarskap: alla får tycka och göra som de vill, hon misslyckas med att få igenom budgetar och hon är Sveriges kortast sittande statsminister.

Anarki fångar också det land som hon lämnade efter sig.

Läs även: Rikspolischefens pinsamma okunnighet