Medan andra partier nagelfars i medierna, kan Vänsterpartiets företrädare gång efter annan förklara bort flaggor, symboler och tveksamma gester. När blir okunskapen för pinsam för att accepteras?
Vänsterpartiet är ett parti som tycks hemsökt av otur. Nästan varje vecka är det någon som slarvar, snubblar – eller helt enkelt trampar i klaveret. Det senaste exemplet är två riksdagsledamöter som råkade dela en video där grupper viftade med flaggor till stöd för terroristorganisationer.
De båda ledamöterna Nadja Awad och Tony Haddou hävdar att de inte stödjer terror, utan helt enkelt inte lade märke till flaggorna. Kanske såg de inte demonstrationen genom terrorns linser – utan helt enkelt hade glömt sina glasögon hemma. Om nu någon tror på det.
Båda är hårdföra kritiker av Israel och borde rimligen känna igen de vanligaste flaggorna och symbolerna. Haddou borde dessutom vara extra försiktig – han har haft ”otur” förr.
När en politisk sekreterare för Vänsterpartiet i Göteborg under pågående 7 oktober-pogrom skrev inlägget ”Leve Palestina – krossa ockupationen”, råkade Haddou markera det med en hjärt-emoji.
Göteborg tycks överlag vara hårt drabbat av denna otur. Stadens starke man, Daniel Bernmar, har nyligen meddelat att han vill till riksdagen – men även han visade sig ha promenerat under terroristflaggor.
Det går att raljera över både otur och okunskap, men när det blir ett återkommande mönster är det snarare pinsamt. Ledande vänsterpartister låtsas gång på gång vara ovetande och får kanske skämmas en stund, innan allt blåser över. Medierna låter det ofta stanna där.
Men hur svårt kan det vara? Om viljan fanns att undvika rasism och terrorism, skulle det räcka med några minuters googlande för att känna igen de mest använda flaggorna.
Visst, lättlärdhet kanske inte är vänsterns starkaste gren. Men någon självbevarelsedrift borde man kunna kräva – om det inte vore för att de innerst inne vet att de kommer undan.
Whataboutism är ett otyg, men frågan måste ställas: hade det gått lika lätt att bortförklara om en politiker synts marschera sida vid sida med NMR eller under hakkorsflaggor?
Någon kanske invänder att det inte går att jämställa NMR och Hamas. Man måste medge att det finns viktiga skillnader som att Hamas vill börja med att göra Israel fritt från judar medan NMR vill börja i Sverige.
För oss som inte vill se några judar mördas är det dock en motbjudande hårklyveri.
Därför blir den mediala debatten så märklig. I ena änden kan man diskutera om ett fingertecken är en nazistisk hundvissla, medan man i andra änden accepterar att det är ”svårt” att känna igen flaggor. Att det nästan alltid är terrorromantiska symboler gör det än mer absurt. Det smarta vore förstås att inte alls gå till sådana manifestationer.
Om det nu inte är just en hundvissla.
Men frågan är större än så. Vänsterpartiet har varit tydliga: i nästa val är alternativen att ingå i en vänsterregering – eller att fälla den. Med tanke på att de fällde Stefan Löfven är det ett hot man bör ta på allvar.
Socialdemokraterna, med Magdalena Andersson i spetsen, har under två decennier fördömt rasism och talat om hot mot demokratin och minoriteter. Ändå slipper hon svara på varför Vänsterpartiet gång på gång syns i sammanhang präglade av antisemitism och terrorromantik.
Inte ens Socialdemokraterna själva är oskyldiga. För att nämna några: Jamal El-Haj, Hillevi Larsson och nyligen SSU:s ordförande har haft liknande skandaler. Och varje gång har ursäkten varit densamma: politikerna var obildade och kände inte igen symbolerna. Samma personer upplever sig dock så bildade att de kan lösa konflikten.
Ett enkelt förslag vore att någon gör en bild med de värsta organisationernas flaggor. Då kunde varje politiker ha den i mobilen – och snabbt kolla innan man hamnar bredvid en felaktig symbol och kila hem om det är terroristorganisationer som hyllas. Precis som man rimligen skulle lämna en demonstration där NMR-fanor plötsligt viftas.
Det bästa med en sådan lösning är att ingen längre kan spela okunnig. Då skulle medierna tvingas ställa de svåra frågorna – och vi skulle åtminstone slippa de pinsamma lögnerna om att ”vi såg inte flaggorna”.
