När ett försök att påverka Migrationsverket som har varit känt i sju år blir offentligt tappar Magdalena Andersson förtroendet för Jamal El-Haj. Det är inte nya uppgifter för partiledningen men ändå är det nu som bilan faller. Varför nu och inte tidigare?
Socialdemokraternas hantering av ledamoten Jamal El-Haj väcker fler och fler frågor utan att egentligen bjuda på några svar. Partiordförande Magdalena Andersson säger sig ha förlorat förtroende för ledamoten men det var den lokale ordföranden som skuffades fram för att ge dolkstöten. Men den centrala frågan, varför El-Haj tappade ledningens förtroende, lämnas obesvarad. Vad var det som hände?
El-Hajs försök att påverka Mikrationsverkets beslut om en reaktionär imams fall slog ner som en bomb. El-Haj hade missbrukat sin position och försökt påverka en självständig myndighet.
Läs även: Magdas terroromantik
Snabbt kommer det fram att ärendet har varit känt från 2017. Den socialdemokratiska ledningen har alltså vetat om vad han gjort i upp mot 7 år. I stället för att naturligt fasa ut honom i endera valet 2018 eller 2022 så har han fått fortsätta i riksdagen. Så uppenbart har man haft förtroende för honom trots vad han har gjort.
Exakt när under 2017 som ärendet kom upp i partigruppen är okänt. I augusti 2017 skedde ett skifte när Anders Ygeman blev gruppledare och Tomas Eneroth blev minister. Det kan vara förklaringen. Ygeman lyckades ju inte boka ett rum så att han kunde informera Stefan Löfven om transportskandalen. Kanske spökade rumsbokningen igen.
Magdalena Andersson har förmodligen, lite oavsiktligt, givit svaret på vad som orsakade El-Hajs fall och varför han åkte ut. Han skadade partiet, eller om det är Andersson som skadades. Kanske det inte går att skilja de två.
Det tycks som om El-Hajs myndighetspåverkan är acceptabel tills den blir publik och därmed skadar partiet. Att den blir offentlig gör den oacceptabel. Det är häpnadsväckande. Det viktiga är inte vad en ledamot gör, hur han agerar eller vilken moral han har. Det viktiga är om det blir en skandal.
Det både förklarar och förvärrar Anderssons agerande, inte minst hennes intyganden om att det var en helt vanlig fackföreningskille. Strandhäll var inne på liknande spår och flera andra socialdemokrater backade också upp El-Haj. Trots att det var känt att han hade försökt påverka ett asylärende.
Den fulla kraften i hur svekfullt det är ligger i om man funderar över vilka det var som Andersson under större delen av ett år försökte slå dunster i. Det var hennes väljare, hennes medlemmar och journalister. När det nu avslöjas att de har känt till skandalen sedan 2017 är det uppenbart att Andersson blev arg, eftersom alla de som hon har lurat blev besvikna. De trodde på henne, på att El-Haj var en vanlig fackföreningskille som vigt sitt liv åt att bekämpa Hamas. De litade på henne när hon skyddade El-Haj när han hävdade att han inte kände igen Hamas flagga eller att det var en social sak att gå på en minnesstund för Hamasledaren när han dog. Hur dumma känner sig alla de människorna i dag? Hur mycket minskar deras förtroende?
Där finns grundbulten i bråket. Andersson satsade allt på ett kort och hoppades att kunna bluffa tills det glömdes bort. Några tidningar fortsatte att gräva, att publicera nya avslöjanden. Andersson har spelat på det sättet förr. Hon försökte rädda Morgan Johansson genom att göra en kabinettsfråga av ett misstroende eller när hon gav Amineh Kakabaveh nästan vad som helst för att få bli statsminister. En uppgörelse som kraftigt försvårade svenskt Nato-medlemskap.
Andersson blev arg för att först gjorde El-Haj bort sig i ett par mycket märkliga intervjuer, sedan kom sanningen om vad han hade gjort med Migrationsverket fram. Kanske finns det mer som Andersson känner till men som media inte har rapporterat om. Det går ju inte att lita på att hon sätter landet före partiet längre, trots att hon vill styra landet.
Veckans idiot blev Magdalena Andersson. Det fick henne att tappa både humöret och förtroendet. Därtill valde El-Haj att forsätta att ignorera hennes krav och bli en politisk vilde. Andersson blev inte bara historisk som första kvinnliga statsminister utan också som den förste socialdemokratiske partiledaren som tappade ett mandat till en vilde. Det måste göra ont.
Det är förklaringen till varför El-Haj åkte ut. Inte för vad han gjorde eller hade gjort. Det kunde partiet leva med. Däremot när hans handlingar från 7 år tidigare visar upp Andersson i sin fulla skamlöshet, har en gräns passerats. Mycket kan förlåtas så länge Andersson inte framstår i negativ dager.
”Det har skadat partiet” sa Andersson. Ja det har det, men inte för sju år sedan när felet begicks utan nu när det blev känt. Påtryckningar på myndigheter skadar inte partiet så länge de hålls hemliga. Ärkesynden i Socialdemokraterna är inte att göra fel utan att få sina misstag exponerade i media.
Det är inte vackert, men sådan är socialismen.
