Det finns två frågor som aldrig riktigt ger mig ro, trots att jag har skrivit massor av artiklar om Karl Hedin och den orättvisa som han har utsatts för. Det går att hitta praktiska svar – exempel på att konsekvenserna blir för dåliga – men det är inte svar som ger varken ro eller frid, eftersom konsekvenserna kring korruption då blir för allvarliga.

Den ena är varför man inte har gjort en oberoende utredning av fallet. Den andra är varför ingen justitieminister har träffat honom.

Ren självbevarelsedrift borde tala för att åtminstone träffa Hedin. Både tingsrätten och hovrätten har i närmast förnedrande ordalag påpekat att själva åtalet är idiotiskt. Den typen av övergrepp från statens sida brukar spricka ett par år senare, och alla blir överens om att det var fel. Varför vill man riskera att bli justitieministern som kunde ha stoppat ett rättsövergrepp?

När Karl Hedin greps var Morgan Johansson justitieminister. I sig kanske det är talande, men för Strömmer är det närmast till hans fördel. Han skulle kunna träffa Hedin, lyssna på hans öde och sedan framföra en publik ursäkt. Försvara ämbetet men samtidigt ge ett tjuvnyp åt Johansson. Men han avstår.

Kanske är det för många höga jurister som skulle hamna i en svår position om Hedin får en ursäkt. Många medier, inte minst Bulletin, skulle börja ställa frågor om de som har gjort felen. Det skulle skapa en kedjereaktion.

Men det är poängen med rättvisa och att de som har gjort fel ska få konsekvenser – även om de är höga chefer i polisen eller rättsväsendet. Att de finns kvar är motsatsen till varför vi har ett sådant system – deras räddade karriärer är en orättvisa.

Det är ett möjligt svar, men det ger ingen ro. Kanske för att det hotar en känsla av att Sverige inte är korrupt, inte gör sådana fel och inte trakasserar medborgare. Det tycks vara vanligt att ha den dubbla känslan av att det samtidigt går att lita på Sverige och att veta att man inte kan. Känsla på ena sidan och förnuft på den andra. Att vilja men inte kunna känna tilltro.

Det hänger förmodligen ihop med den andra frågan – om den oberoende utredningen. Det har bland annat krävts av de moderata riksdagsledamöterna Sten Bergheden, Lars Beckman och Christer Carlsson.

En oberoende utredning kan hitta en lång rad saker som är besvärliga. Poliser, jurister och andra som har betett sig på ett sätt som inte är acceptabelt och förmodligen borde medföra straff. För många har tittat bort för att det ska vara enkelt att avslöja vad som hände.

Samtidigt som det skulle bli besvärligt och pinsamt så skulle det rensa ut korruption. Det skulle också göra det tydligt att det finns gränser som inte får korsas – inte ens om man är chef för en viktig verksamhet.

Det borde vara en prioriterad fråga inte bara politiskt utan för alla. Hedin känner vi till för att han har pengar, makt och framför allt ett driv för rättvisa, men för alla andra som krossades eller gav upp finns bara tystnad.

Alla borde vilja ha ett system som är rättvist och som man kan lita på. Ett system där det är viktigare att skipa rättvisa än att hjälpa en kompis att sätta dit någon den ogillar. Alla borde vilja det, men trots det stoppas frågan.

Att göra rätt är så enkelt. Gunnar Strömmer skulle bara kunna bjuda in Hedin på en kaffe eller lunch. Ha en överraskning klar – att det ska bli en oberoende utredning. Det skulle ta någon timme inklusive förberedelser. Kostnaden för utredningen är också liten, och med tanke på den absurda mängden utredningar som görs skulle den drunkna.

Men det skulle ge frid och rättvisa åt en person. Det skulle visa att rättvisa är viktigt och att ingen går fri. Det skulle visa att det fortfarande finns skäl att känna tillit.

Kanske har jag missat några skäl. Men det vore så lätt att göra rätt om man bara vill. Frågan blir då varför Strömmer inte vill göra rätt.

Läs även: Karl Hedinmålet - när staten sluter leden finns ingen rättvisa kvar