Fallet Karl Hedin är komplext och bitvis svårt att riktigt få grepp om. Detaljer, småbitar och juridiska krumbukter gör ofta att frågan blir teknisk. Någonstans på vägen faller det mänskliga ofta bort.

Häktningen, gripandet och en rättegång som närmast är en fars är kanske de enklaste delarna att förstå lidandet i. Men på ett djupare plan liknar det mer en roman av Kafka, där alla tar sin chans att ge ett tjuvnyp och skapa ytterligare lite smärta.

Efter att ha gripits av nationella insatsstyrkan och suttit häktad i ungefär en månad begärde Hedin skadestånd. Någon kanske förväntar sig att han skulle få miljoner – men han fick 31 000 kronor. Ett belopp som i sig får ses som ännu av alla kränkningar.

Hedin stämmer sedan staten, en stämning som hanteras i tingsrätten och går vidare till Justitiekanslern. Justitiekanslern bedömde målet som olämpligt för prövning. Tingsrätten gör som alla andra myndigheter i fallet – drar ut på tiden – innan de instämmer med JK.

Att läsa tankar är omöjligt, men en inte alltför vild gissning är att myndigheterna inser att varje beslut som förhalas några månader slår hårt mot en äldre man. Det juridiska systemet är inte direkt på medborgarnas sida.

Ska man spekulera ytterligare är den avgörande frågan varför staten inte vill ha ärendet i domstol. Risken är inte främst att några miljoner behöver betalas ut i skadestånd – den verkliga faran är vad som händer när höga jurister, poliser och andra tjänstemän måste börja besvara frågor under ed. Där finns goda skäl till panik.

Här blir det absurt, och vi ser hur myndigheterna samlar sin tyngd för att trycka ned människor. För en månads häktning fick Hedin 31 000 kronor i skadestånd.

När han begär prövning av sitt fall och får avslag, anser staten att det är att jämföra med en rättegång – och att Hedin därför måste bekosta sin motparts (statens!) kostnader. Ett ombud bedöms ha arbetat 35 timmar med fallet. Med en timkostnad på 1 600 kronor blir summan 56 000 kronor.

Så efter att ha fått 31 000 kronor i skadestånd, kommer en räkning på 56 000 kronor. Kostnaden för ombudet är alltså 1 600 kronor per timme. Hedin fick själv motsvarande 42 kronor per timme.

Det här är inte ett system för rättvisa. Det är ett system för att hålla medborgare på plats. Hedin har råd – det är inte pengarna som är poängen. Men för en vanlig medborgare hade en räkning på 56 000 kronor varit förödande. Agerandet är en tydlig signal till andra att inte ens försöka få rätt mot staten - de säger nej och tar dina pengar.

Alla förstår att Hedin trakasseras inte handlar om pengar. Det handlar om att myndigheterna vill sätta Hedin på plats. Man ska inte söka konflikt, utan ta sina småpengar och vara nöjd.

Någon kanske tänker att man kan överklaga, att hovrätten är rimligare och kunnigare än tingsrätten. Kanske är det så för andra – men inte för Karl Hedin. I hans fall är hovrättens chef en gammal bekant: Marie Heidenborg, den JK som ansåg att Hedin bara hade rätt till 31 000 kronor i skadestånd.

När det juridiska systemet sluter leden blir det vattentätt, och det brukar ta årtionden att bryta upp det. I fallet Da Costa – som har flera paralleller med Hedin – tog det årtionden innan luftslottet rasade. Det kom egentligen inga nya fakta, men media, jurister och andra slutade till slut att kämpa emot.

Läs även: Vår tids Da Costafall

Hade de stora tidningarna, tv-kanalerna eller liknande slutit upp bakom Hedin, hade rättvisa kanske kunnat skipas. Det hade räckt med Kalla Fakta eller Uppdrag granskning för att få igång en debatt. Men det hade skapat dålig stämning, och det är jobbigt.

I stället är det framför allt mindre tidningar, jakttidningar, ATL och liknande som drivit fallet – men det når aldrig riktigt ut. Fallet är också komplext. Salongerna är varken intresserade eller redo att ge Hedin rättvisa. Det kommer säkert – men det tar tid.

Vill du få en djupare inblick i alla turer rekommenderas Björn Törnvalls böcker om fallet.

Läs även: Palestinarörelsen och vänstern – ett äktenskap som hotar demokratin