Riksdagen har beslutat att antalet vargar i Sverige ska vara 170–270 djur. Tanken är att det i det intervallet finns tillräckligt med djur för att undvika inavel. Naturvårdsverket delar inte synen utan anser att det måste vara avsevärt fler. I dag beräknas det finnas ungefär 460 vargar i Sverige. Vilket är långt långt högre än riksdagens mål.

Om riksdagens beslut accepteras – det är svårt att ändra på – finns det flera sätt att hantera vargfrågan på. Det finns två mål som bägge måste uppnås för att riksdagsbeslutet ska vara uppfyllt. Det första är antalet djur där det lägsta är 170 djur och det får inte understiga det. Det andra kriteriet är att det ska finnas en gynnsam bevarandestatus, inte minst rörande genetisk spridning, så att det inte uppstår alltför kraftig inavel.

För att begränsa diskussionen så låt oss bara acceptera riksdagens beslut rakt av.

Den ena strategin är den som finns i dag. Allt fokus läggs på bevarandestatus och man struntar i att antalet vargar är nästan det dubbla som riksdagen anger som tak. Det är en strategi som för att värna genetiken ger ett väldigt högt pris för människor.

I dag lever uppskattningsvis en miljon svenskar så nära varg att det påverkar dem. I de flesta fallen är påverkan negativ, från oro till kostnader för stängsel och annat och hela vägen till dödade djur. Det påverkar hur människor kan röra sig i naturen, hur jakt kan bedrivas och mycket annat. Något som ofta faller bort i vargdiskussioner är föräldrar som är oroliga för sina barn, dels att låta dem leka själva och dels aktiviter som scouter. Även om vargen är skygg påverkar den mångas liv. Det är försiktigt uttryckt en inte särskilt bra strategi eftersom så många människor påverkas negativt.

Den andra strategin är mer radikal, men ger en långt mindre skada på människors liv och en bättre genspridning för vargen. Skjut av vargen till kring 160 djur och plantera in ett tiotal nya vargar utifrån Sverige.

Det ger, för vargpopulationen, fördelen att genspridningen blir långt större. Det går enkelt att se till att djuren är väldigt avlägsna genetiskt från de svenska och välja de djur som passar bra. Trivs de inte med de vargar som finns där de planteras in så sker vanligtvis en migration till områden där de kan finna en partner. Så för att uppnå målet om genetisk spridning går det att få långt större spridning med färre djur, om det görs rätt. Sedan upprepas detta när populationen antingen blir för stor eller det uppstår inavel.

För människor är vinsten enorm eftersom stora områden skulle bli vargfria. Människor skulle slippa stängsel, slagna djur, oro och det elände som följer i vargens spår. Ingen oro för barn eller för att låta hundar springa lösa. Tamboskap skulle vara trygg och man slipper kostnaden för stängsel, liksom att jakt kan återgå när vargen inte längre tar älgar och rådjur.

Ibland går det både att ha kakan och äta den. Vill man verkligen lösa vargfrågan är detta en bra väg att gå. Vargen får gynsammare bevarandestatus och risken för inavel sjunker markant. För människor får man bort vargproblemen för väldigt många.

Men det bygger på att man vill ha en begränsad vargstam som inte breder ut sig. Mycket tyder på att det inte alls handlar om att naturvårdsverket eftersträvar en gynnsam bevarandestatus, utan de vill ha en stor vargstam. Då vill man inte lösa konflikten mellan människor och varg, utan kör helt enkelt över både riksdagen och folket. 460 djur är inte direkt en respekt för folkviljan. Särskilt inte om målet kan uppnås med färre djur.

Läs mer: Hjort: När vargen kom