När regeringen ska ta fram nya miljömål anpassade efter EU:s klimatpaket märks en påtaglig oro i medierna. Den förra regeringen var i mediernas ögon god, ville väl och förstod miljön. Den nya är inte så. Miljömålen tycks snarare bedömas utifrån vem som ställde ut dem än om de är bra och ekonomiskt rimliga.
Professor Johan Hassler överlämnade härom dagen sin utredning om hur Sverige ska anpassa sina miljömål till EU:s klimatpaket Fit for 55 till miljöminister Romina Pourmokhtari. Förslaget innehåller 46 förslag för hur Sverige ska göra sin del.
En skillnad mot förr är att klimatmålen ska inkludera en övergripande samhällsekonomisk effektivitet. Det ska också finnas en analys om hur klimatmålen ska utformas för att bidra till sysselsättning och tillväxt. Det finns också en skillnad i hur mål utformas till exempel ett skifte från utsläpp av växthusgaser till mål för att uppnå elektrifiering av ekonomin. Det är också mindre av banor där ett mål stegvis ska uppnås och mer fokus på att målet uppnås vid slutdatum. Ett bra sätt att låta teknikutveckling lösa problemen i stället för att förstöra ekonomi.
Men det intressanta är egentligen inte skiftet i målet utan skiftet i debatten. Det tycks finns en grundmurad föreställning om att ingen, åtminstone inte sedan 2021, haft så bra miljömål som Magdalena Anderssons regering hade när hon lämnade ifrån sig makten. Det var perfekt, metoden var perfekt, målen var perfekta. På ett sätt påminner det om medeltida konst, där Jesusbarnet avbildas med en vuxens mans ansikte. Eftersom Jesus ansågs som perfekt måste hans ansikte vid födseln vara perfekt vilket tolkas som något som aldrig kan ändras. Så baby Jesus hade precis samma ansikte som innan han dog.
Samtidigt rapporterar SVT att ”Klimatklivet”, en satsning på klimatet som infördes 2015 men fortfarande pågår, är ineffektivt. Pengarna satsas inte där miljönyttan är störst utan på andra projekt. Laddstolpar är en favorit. Ansvarig myndighet, Naturvårdsverket, menar att felet är vilka projekt som söker pengar.
Plastpåseskatten var liknande. Den ledde till ett skifte från typiska plastpåsar som i Sverige var ganska vettiga, till kinesiska fulpåsar. De gick att köpa långt billigare.
Det finns en mängd liknande projekt som kan tas upp. Skiftet från kärnkraft till Karlshamnsverkets olja är kanske det mest kända.
Men miljöfrågor diskuteras sällan utifrån effekt utan snarare från intention. Att vilja väl, att vilja ha en ledartröja eller bara att vilja saker som låter bra brukar trumfa att lyckas göra nytta.
Inte heller den här gången tycks det bli en diskussion kring vilka miljömål som är vettiga, rimliga och framförallt som är rimliga samhällsekonomiskt. Att späka sig är jättetufft i halva Miljöpartiet men större delen av befolkningen gillar saker som sjukvård, lönehöjningar, fungerande elektricitet och tillväxt.
Redan nu kan man se konturen av den debatt som kommer. Den förra regeringen tycks ha varit god och hade perfekta miljömål, som inte ens Åsa Domeij hade kunnat förbättra. Den nya regeringen är ond och kommer ha jättedåliga miljömål.
Över hela diskussionen kommer den vanliga myten hänga. Att den globala miljöfrågan står och faller med svenska miljömål. Vi är världens fokus. Dess centrum.
Att diskussionen om en promille av de globala utsläppen är en extrem form av nationell självcentrism diskuteras sällan, liksom att världen inte håller andan och väntar på den svenska ledartröjan.
När Sverige diskuteras utomlands handlar det mer om brottslighet och gängmord. Men det vill sällan accepteras. Utomlands tycks man mer oroad av svensk brottslighet än att den nya regeringen ska fatta beslut om dåliga klimatmål och förinta världen.
Läs även: När Israel inte är skyldiga blir offren ointressanta
