Terrorn som drabbar världen ges ofta en skuld hos offren. Det anses inte vara terroristens val att ondskefullt mörda utan det är i stället någon som har provocerat. Oavsett om motivet är antisemitism, hat mot frihet, demokrati eller något annat är det inte vår skuld att vi är fria att göra saker. Tvärtom borde vi slå skulden ifrån oss och vara stolta över friheten.
Två svenskar är mördade i en terrorattack. De bägge är äldre män som bara ville se fotboll. Men en terrorist tyckte att de representerade något som de måste dö för. Så han sköt dem – på nära håll.
Debatten glider snabbt ut i vems fel det är. Är det koranbrännaren Momika? Andra menar att den långa triggern är desinformationskampanjen om hur socialen tar muslimska barn. Några pekar på Reinfeldt. Några menar regeringen, andra förra regeringen.
Men de flesta fingrar pekar i någon mån på offren. Det är precis samma underliggande tema som med pogromen i Israel. Offren har förargat gärningsmannen. Hade det inte funnits en provokation så hade vi sluppit.
Terrorister är ansvariga för sina egna handlingar. Felet är deras och blott deras. Både i Bryssel och i Gaza. Det är lika dumt att skylla på annat som att försöka driva linjen att bilder av dyra middagar på instagram triggar gängmorden. Folk gör saker för att de väljer det. Oavsett om de är arga för inbillade eller verkliga kränkningar, avundsjuka på en medelklass som vill skapa en illusion av lyxliv på media eller något annat. Begår man en handling så är man ansvarig. Punkt.
Men det stannar inte vid skuld. Kraven på anpassning kommer allt tätare. För några dagar sedan var det judar som skulle gömma sina symboler, nu är det svenskar – inte för att de gör något fel utan för att de kan trigga någon till våld.
Frågan om vem det offentliga tillhör blir väldigt aktuell. Är det offentliga en plats som ska vara fri från provokation för dem som är våldsamma eller är det en arena som tillhör alla?
I torsdags i förra veckan ställde judiska salongen i Göteborg in en dansföreställning. Den judiska kulturen kunde provocera fram våld och i stället för att säkerheten garanterades ställdes föreställningen in. Den rimliga reaktionen borde vara att femdubbla föreställningarna, ha vakter och poliser på plats och låta det bli en folkfest.
I stället finns det där tysta skuldfyllda fingret som pekar: De är judar, det är krig i Mellanöstern så det är åtminstone delvis deras fel. De måste vika ner sig.
Det finns en påfallande likhet i vilka det är som är förövare.
Men där söks inte skulden. I något slags kollektiv skuld viker inte bara Sverige utan allt mer av Västvärlden ner sig på ett helt annat sätt än vi gör för radikala kristna. Ingen skulle förbjuda Ecce Homo, Life of Brian, aborter eller skämt om kristna för att inte provocera. Vi stoppar inte McDonalds från att servera för hinduer heliga kor. Ingen skäller på tanter med buddhatatueringar eller Buddhastatyer för att det är kulturell appropiering. Fingret av skuld är inte kopplat till handlingen utan till hotet om våld.
Svaret är alltid eftergifter, att belägga offret med skuld. Lars Vilks borde inte ha provocerat. Charlie Hebdo, muhammedkarrikatyrer och andra provocerade också. De svenska männen i pensionsålder som sköts i Bryssel provocerade inte själva, men vi får ändå förstå. Liksom med den judiska dansens i Göteborg koppling till Israels svar på Hamas terrorattack. Undantaget från den typen av skuld är att lättklädda kvinnor inte ges ett kollektivt ansvar för våldtäkter.
Terrorn är alltid vårt eget fel. Vi är offren som ger oss själva skulden. Det måste bli ett slut på detta. Den här gången ska vi inte hedra offren med att lysa upp byggnader, ha en tyst minut eller tala med rynkad panna. Den här gången får vi i stället säga att det räcker nu, inte säga till ”på skarpen” utan sätta handling bakom orden. Att faktiskt stå upp för något.
För att travestera Groucho Marx så är öppenhet och tolerans en del av vår kultur. Och passar inte den så har vi ingen annan.
Europa har en kultur av yttrandefrihet och tolerans. Man får bränna biblar och koraner, häckla kungar och politiker, göra film som Life of Brian eller konst som Ecce homo, rita karikatyrer av vem man råkar vilja rita kring. Det behöver varken vara bra eller önskvärt, men man får.
Det är vad som gäller här. Det är inte något som är uppe för förhandling utan bara att acceptera. Vill man inte acceptera det så får man söka sig någon annanstans att bo. Det finns gott om länder som saknar yttrandefrihet. Liksom annan frihet.
Vår frihet är inte bara en viktig del av kulturen. Det är också en central del i varför Europa, och USA, blev ledande ekonomiskt vetenskapligt och på andra sätt.
Vår frihet ska vi inte känna skuld för. Den ska vi vara stolta över och stå upp för.
