En fråga som ser ut att bli en vattendelare i nästa val – och faktiskt kan bli den fråga som avgör valet – är integration. Inte integration i en bred mening, utan Socialdemokraternas tanke på att ”blanda befolkningen”.

Inte oväntat sluter Aftonbladet upp bakom partiet i frågan. ”Lawen Redar har rätt, vi bör blanda befolkningen”, skriver Anders Lindberg.

Redan där finns en viktig del av debatten och anledningen till att den kommer att väcka så starka känslor. Det går alldeles utmärkt att blanda befolkningen redan i dag. De socialdemokrater som vill bo i utanförskapsområden kan flytta dit, ta inneboende eller på andra sätt förverkliga sin vision.

Lindberg är å andra sidan en av ”Vi” - den politiska klass som efter eget behag får blanda runt i befolkningen. Varför Lindberg och politiker ska ha synpunkter på var och hur vi bor är mer oklart.

Konflikten ligger delvis i att det är andra som blandas. Inte de som driver debatten, utan andra människor ska vara pusselbitar i ett meningslöst integrationsspel. Perspektivet är uppifrån och ner. Politikerna blandar, folket förväntas bli lyckliga. Var inte tanken med demokrati att det är folket som bestämmer?

Det är inte ett försök till integration som växer fram naturligt, utan ett som kommenderas fram. Sådana politiska projekt lyckas mycket sällan. När folk inte vill, blir de krångliga. När de vill, behövs inte politikens pekpinnar.

Lindberg jublar över Redars förslag. Den sociala ingenjörskonsten är tillbaka. Han skriver:
”Tanken att samhället faktiskt går att förändra på djupet genom att lagstifta, bygga och riva. Att politik är att vilja.”

Att konceptet var ungefär lika framgångsrikt som att riva gamla stadskärnor och ersätta dem med ett Konsum i cement tycks Lindberg ha glömt – eller kanske förträngt. Det handlar om makt för honom och hans kompisar. Ett helt land ska förvandlas till Sim City.

Det ska bli som Andersson säger – att ta tillbaka makten. Folket har för länge kunnat välja en massa saker, och de har valt fel. Nu ska Socialdemokraterna gå in och korrigera de val som folket har gjort.

Det är inte bara skola, vård och annat som politikerna ska ta tillbaka makten över, utan också vem som är din granne. Det kan, som sagt, bli en mycket viktig fråga i nästa val.

Medelklassen har lagt enormt mycket energi på att välja barnens skolor, att hitta en bra vårdcentral – och framför allt att få den perfekta bostaden. Lånen är ofta gigantiska, inte minst i storstäderna.

Ser man på synen på integration hos medelklassen handlar det ofta om samma syn som till exempel Alexandra Pascalidou ger uttryck för. Man bor på Östermalm eller liknande stadsdelar och besöker förorter då och då. Alternativet att bo där är inte ett verkligt alternativ. Det är en spännande färgklick snarare än en del av ens liv.

Så är det i många stadsdelar, även i mindre städer. Folk bor med människor som påminner om dem socialt, kulturellt och ekonomiskt. De flesta svenska städer har en stadsdel där det inte räcker med att ha råd att köpa bostaden för att accepteras – man måste ha ett socialt och kulturellt kapital vid sidan av det ekonomiska. Men har du den blandningen är det lätt att bli accepterad. Det är ofta lättare för en utländsk läkare att accepteras än för en svensk hantverkare.

Att i en sådan miljö placera människor som varken har ekonomiskt, socialt eller kulturellt kapital kommer inte att leda till integration, utan till ökade spänningar och konflikter. Barnen kommer inte att trivas eller accepteras, föräldrarna kommer inte att bli en del av en gemenskap bland grannar.

Den relativa fattigdomen kommer också bli väldigt tydlig. De utplacerade kommer att gå i skolan med andra elever som har ett helt annat materiellt liv än de. Resor, kläder, telefoner och mycket annat kommer att återkommande göra detta smärtsamt tydligt

Grannarna kommer inte att samlas för att lära någon svenska, hjälpa till att söka jobb eller liknande. Folk har fullt upp med sina egna liv, och den lilla tid som finns till socialt umgänge läggs på människor som liknar dem.

Folk har också aktivt valt sina vänner. De flesta umgås inte med dem som råkar bo i samma hus, eller på samma gata. Social interaktion är inte byggd på geografi utan på liknande intressen och livsstil.

Vi kan se det i jakt, sporter och liknande. Direktören och snickaren kan prata fotboll, hockey eller liknande och umgås sida vid sida. Det finns ett intresse som förenar.

Men när man tvångsblandar en befolkning finns inte det. Det som finns är ett tvång. Vad är motsvarigheten till hockey eller fotboll för en svensk akademiker och en invandrare med bristfällig läskunnighet och begränsad kunskap i svenska? Vad är kemin som får de två att bli vänner och starta en integrationsprocess?

Det har länge funnits gott om möjligheter för dem som vill hjälpa – språkkaféer, föreningar och mycket annat. Liksom möjligheten att bosätta sig i utanförskapsområden. Men väldigt få har valt att lägga sin tid där.

Omvänt har det funnits enorma möjligheter att få hjälp in i det svenska samhället – att lära sig språket, kulturen och ta sig in i gemenskapen. Men ofta har det i stället skett ett val att inte gå den vägen, utan att bo nära landsmän och bevara sin egen kultur.

Det är två grupper som i hög grad inte vill blandas. Att försöka göra det med tvång kommer att bli dyrt, skapa konflikter och ge ytterst marginella förändringar – eftersom det i grund och botten handlar om vad folk vill och inte vill.

Det här är kanske den viktigaste frågan i nästa val: om man vill – eller inte vill – ha tvångsblandning.

Läs även: Greta Thunbergs andliga resa