Allt fler människor är högutbildade samtidigt som arbetsgivare får allt svårare att hitta rätt kompetens. Hur kommer det sig? I årtionden har Sverige betraktat utbildning som lösningen på allehanda samhällsproblem; allt ifrån sociala problem och arbetslöshet till hållbar ekonomisk utveckling och konkurrenskraft ska lösas med mer utbildning. Ett frekvent återkommande argument har varit att framtidens arbetsmarknad och framväxten av det så kallade kunskapssamhället kräver just mer utbildning. 

Resultatet har blivit en expansion av högre utbildning, dels genom fler högskolor och högskolor som blir universitet, dels genom fler utbildningsplatser. Sverige har i dag cirka 50 lärosäten, varav 30-talet är universitet och högskolor. Detta på en befolkning på cirka tio miljoner invånare.

Samtidigt som kompetensförsörjning har befunnit sig högt på både politikens och näringslivets agendor under många år har matchningsproblemen kvarstått år efter år eller till och med ökat. Vid en första anblick kan det framstå som paradoxalt att arbetsgivare trots den kraftiga utbildningsexpansionen har fått det allt svårare att rekrytera medarbetare och tillsätta tjänster. Arbetskraften har aldrig tidigare haft en så hög formell utbildningsnivå som idag.

Paradoxen är dock bara skenbar – i verkligheten är det ett resultat av statlig felstyrning av högskolor och universitet kombinerat med att ”rätt” utbildning helt enkelt är en olönsam investering för individen. Vi har idag ett högskolesystem som går i otakt med samhällets behov. Det beror på att de incitamentsstrukturer som kringgärdar våra lärosäten liksom studenternas val är skeva. Problemen har sin grund i hur Sverige valt att utveckla högskolesystemet.

Före 1993 års högskolereform var utbildningssystemet centralplanerat och staten styrde genom dimensionering av antal utbildningsplatser inom olika områden. Högskolereformen innebar att studenternas valfrihet släpptes fri, men varken studenter eller lärosäten gavs nämnvärda incitament att beakta arbetsmarknadsbehoven. Lärosäten tar arbetsmarknadens behov i beaktande endast i den mån studenterna själva efterfrågar detta. Studenternas val kommer i första rummet, vilket naturligtvis har fördelar. Men det innebär också att studenternas anställningsbarhet endast beaktas om studenterna själva efterfrågar det.

Studenter har svaga incitament att beakta behoven; den svenska utbildningspremien, dvs den högre lön som följer av en längre utbildning, är bland de lägsta inom OECD. Privatekonomiskt är en högskoleutbildning följaktligen en relativt dålig affär, åtminstone i Sverige, och sett över livscykeln kan den till och med vara en förlustaffär för vissa utbildningsinriktningar. Resultatet för många studenter – inte alla – är att högre utbildning utvecklats till ”konsumtion” och en väg till självförverkligande. Det är inte nödvändigtvis fel, men tveksamt om det ska subventioneras av skattebetalarna. Alltför få betraktar utbildning som en investering i humankapital, det vill säga att du satsar i kunskaper som det finns ett behov av på arbetsmarknaden.

Vad kan då göras för att avhjälpa detta problem och åstadkomma en bättre matchning mellan utbildning och arbetsmarknad? Om vi avfärdar tanken på en återgång till minskad valfrihet och hårdare centralplanering av högre utbildning kvarstår i princip två vägar för att åtgärda problemet. Den första åtgärden är att utveckla ett styr- och resurstilldelningssystem för Sveriges högskolor baserat på hur snabbt studenter får relevanta jobb och hur deras karriärer utvecklas efter avlagd examen. 

Den andra åtgärden är göra utbildning mer lönsam för individen, dvs tillåta en högre utbildningspremie. Detta förutsätter dock såväl reformer på arbetsmarknaden med minskade ingångslöner som ett mindre progressivt inkomstskattesystem. Dessa åtgärder skulle dels skapa incitament för lärosäten att styra sina utbildningar mot arbetsmarknadens behov, dels stärka studenternas incitament att beakta arbetsmarknadsutfallen.

Personligen tror jag att Sverige skulle gagnas av en förutsättningslös debatt om de svenska lärosätenas framtida roll och uppgift samt om hur vi värderar kunskap. Hur Sverige åstadkommer bättre matchning genom att stärka incitamenten för såväl lärosäten som studenter ser jag som en central fråga för svensk ekonomis framtida utveckling.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.

Resonemangen i kolumnen baserar sig i huvudsak på boken ”Högskola i otakt” av Johan Eklund och Lars Pettersson, Dialogos förlag.