Två röster från den svenska projektvärlden:

”Man pumpade in pengar för tretton år sedan och därefter tappade man bort alla förslag till förändring.” (Biskopsgården i Göteborg)

”Segregation har alltid funnits och kommer alltid att finnas.” (Trollhättan)

Väldiga resurser läggs på att motverka segregationen i samhället. De flesta kostnaderna ingår i samhällets utgifter för sådant som skola, vård, bostäder, socialtjänst och rättsväsende och blir därför inte omedelbart synliga. Varje år utgår dessutom omfattande projektbidrag från bland andra Allmänna arvsfonden, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Delegationen mot segregation (Delmos).

Den 22 mars går ansökningstiden ut för de kommuner, regioner, föreningar, stiftelser och trossamfund som vill söka årets bidrag hos Delmos för att minska segregationen. 85 miljoner kronor kommer att fördelas av den statliga myndigheten, som dessutom har en pott på 160 miljoner att portionera ut till 32 kommuner med särskilt problematiska bostadsområden.

I fjol fick 39 kommuner sammanlagt 44 miljoner ur den här projektkassan samtidigt som 31 föreningar delade på 38 miljoner. Bland kommunerna gick den största summan, drygt 5,5 miljoner, till Malmö som enligt sin ansökan bland annat ville besvara frågor om hur segregationen i staden ser ut och hur man kan ”stärka sektorsövergripande arbetssätt, inkludering av Malmöbor och former för metodutveckling och lärande”. Folkets Hus och Parker fick mest bland föreningarna, drygt 2,6 miljoner.

Ett speciellt projektspråk

Ansökningarna hos Delmos kan läsas som en katalog över de lokala segregationsproblemen. Det blir också tydligt hur ett speciellt projektspråk har utvecklats, med koder och formuleringar som efter ett tag blir självklarheter för dem som använder dem.

Många begrepp går igen: mötesplats, inkludering, deltagande, dialog, lärandeprocess, socioekonomi, utmaning, kraftsamling, samverkan, nätverk, utanförskap, utsatthet och hållbarhet. Orden kan kombineras på olika sätt, men inte hur många gånger som helst och ansökningarna liknar ofta varandra. De påminner även om problembeskrivningar och förhoppningar om lösningar som framfördes för femtio år sedan när det svenska miljonprogrammet byggdes. Trots att problemen är identifierade och kunskapen stor om hur segregationen ser ut och vad som driver på den, söker kommunerna medel till fler studier, undersökningar och samverkansprocesser.

Kanske beror detta på det som Dick Eriksson från Support Group Network (SGN) i Trollhättan säger:

– Det finns ingen lösning på kort sikt. Och segregation kommer alltid att finnas.

SGN fick 1,5 miljoner av Delmos för att efter modell från Vänersborg öppna ett Interkulturellt centrum i Trollhättan. I ansökan beskrevs centret som ”en mötesplats där individer från olika bakgrunder, både utlandsfödda, nyanlända/asylsökande, etablerade svenskar och organisationer kan mötas, interagera, äta, diskutera, nätverka, vara socialt aktiva och delta i olika aktiviteter och events”. Centret öppnades i en äldre byggnad i stadens centrum i november, men de fysiska mötena har av pandemiskäl fått anstå.

– Föreningslivet har gått ner kraftigt, säger Dick Eriksson. Man försöker hitta nya angreppssätt. På segregationen finns inga enkla svar. Att bostadsområden attraherar människor av samma sort är rätt naturligt. Segregationen skapades inte i samband med 2015-invandringen. Den har inte förvärrats den senaste tiden. I stadsdelen Kronogården gör man ett försök att öppna skolan för svenska barn och trots allt verkar vi ha en bra utveckling i Trollhättan.

I bostadsområdet Skäggetorp i Linköping fick föreningen KISAM stöd av Delmos för sitt projekt ”Världens mammor”.

– Det har skett väldigt allvarliga brott här, till och med mord, berättar föreningens ordförande Siri Jokinen Lisse. I fjol hade vi två stora bränder där många förlorade allt de ägde. Otryggheten är stor. Vi har 200 mammor i verksamheten och de var så rädda för gängen att de inte vågade gå ut på kvällen. Vi har intervjuat och samlat deras röster och nu är det de som har problemformuleringsföreträdet. Man måste förstå att skolan inte når föräldrarna. Polisen når inte mammorna. Vi håller på att bygga nya broar. Många som bott i Skäggetorp i tio år har aldrig varit utanför stadsdelen.

Varför inte?

– Det finns många rädslor. Det är inte lätt att åka buss med barnvagn och fem-sex barn.

Nedslag i ansökningarna

Några nedslag i andra föreningsansökningar som beviljades av Delmos 2020:

”Vi vill genomföra en demokratistärkande insats i hela Skärholmens stadsdel med fokus på kunskapsbildning där vi genom olika aktiviteter stärker deltagarnas demokratiska agens.” (FOLK i Skärholmen i Stockholm)

Rädda Barnen i Angered i Göteborg vill ”arbeta holistiskt för förbättrade levnadsvillkor i Hjällbo och Lövgärdet”. Somaliska Fred och framtidshopp i Borlänge vill bland annat ”ge föräldrar kunskap om ett aktivt föräldraskap i Sverige och höja deras kunskap om barnuppfostran och den nödvändiga dialogen med barnen”.

Studieförbundet Sensus i Skåne-Blekinge skriver: ”Vi måste samskapa kunskap, förståelse och insatser som i sin tur påverkar den egna organisationens verksamhet. På så sätt kan vi samlokalisera resurser och insatser i hållbarare värdekedjor.”

HELA ideella i Landskrona fick det näst största föreningsbidraget av Delmos, nästan 2,1 miljoner, och vill ”verka för ökad jämlikhet och inkludering samt minskad segregation i Landskrona” samt ”hitta lösningar på stadens utmaningar”. Biblioteksvännerna i Biskopsgården i Göteborg ville lyfta fram att ”en mycket stor del av allt det positiva som sker i stadsdelen står föreningslivet för och det sker under mediernas radar”.

Bra med faktaunderlag

Kommunerna och regionerna kan enligt Delmos direktiv söka medel för att utveckla kunskap om segregationen och om insatser för att motverka den.

Filipstad fick i fjol knappt två miljoner för att ”ta fram områdesspecifik kunskap och åtgärder för att synliggöra och möjliggöra förändringar för att minska och motverka segregation”. Borlänge fick nästan 2,5 miljoner till ”stärkt tvärsektoriell samverkan mot segregation” och Borås drygt två miljoner för att ”utveckla ett sektorsövergripande angreppssätt”; ”genom fördjupat kunskapsunderlag får vi möjlighet att bredda målbilden och utveckla vårt hållbarhetsarbete”.

”Vi behöver för att ta nästa steg i integrationen öka vår kunskap om segregationens nuläge, dess orsaker och effekter”, skrev Hultsfreds kommun och fick 330 000 kronor. I ansökan stod också: ”För att kunna rikta våra resurser på rätt sätt behöver vi ett faktaunderlag att utgå ifrån.”

Ronneby fick drygt två miljoner: ”Vi behöver veta var vi står i dag för att kunna driva utvecklingen framåt och i rätt riktning. Vi behöver få en ökad kunskap och förståelse för hur människor lever och bor i alla delar i vår kommun.”

Växjö såg ett behov av ”en utvärdering av de satsningar som genomförts” i stadsdelen Araby och fick ett statsbidrag på knappt två miljoner. ”Är det verkligen så att förtätning i socioekonomiskt utsatta områden präglade av trångboddhet bidrar till minskad segregation?”

Projekten känns igen

Randi Myhre från Biblioteksvännerna i Biskopsgården berättar om hur de satt ihop en föreningskatalog där ett 60-tal föreningar i stadsdelen presenteras i små artiklar.

– Vi har lyft fram behovet av mötesplatser. Många föreningar saknar lokaler sedan finansieringen av Folkets hus ströps för tio år sedan.

När hon berättar om lokalbrist och förvaltningar som fungerar som stuprör utan inbördes kontakt kastas man tillbaka till miljonprogrammets tidiga år i skiftet mellan 1960- och 70-tal. Projektbeskrivningarna känns också många gånger igen från ett decennium till ett annat.

– För tretton år sedan drogs det igång fem stora EU-projekt i Biskopsgården och då hade man invånarpaneler med boende som betalades för att jobba fram förslag till förbättringar. När stadsdelsindelningen gjordes om tappade man bort hela det strategiska dokument som tagits fram. Hundra förslag från de boende bara försvann.

Enligt Randi Myhre har åtskilliga av förslagen från 2008 kommit tillbaka i de intervjuer som Biblioteksvännerna nu gjort i området.

– Jag tror att det var närmare 50 miljoner som pumpades in den gången. Man skapade ett jobbcentrum, en suverän verksamhet. Hur kan man bara tappa det? Jag fattar inte varför bra saker läggs ner. Vips är de borta, nedlagda.

I er ansökan betonar ni ändå att det pågår en massa positiva saker i området. Varför behövs det då projektpengar utifrån?

– Föreningskatalogen hade aldrig blivit av annars, säger Randi Myhre. Medierapporteringen har gjort stadsdelen ökänd, men alla vill lyfta Biskopsgården. Man blir bara förskräckt över att en liten grupp kan förstöra så mycket för alla andra.

TEXT: Lars Åberg

Senior reporter i Bulletin

lars@bulletin.nu