För 30 år sedan sjönk passagerarfärjan Estonia utanför finska Utö på väg från
Tallinn till Stockholm. En haverikommission bestående av representanter från de
tre berörda länderna kunde rätt omgående klarlägga händelseförloppet i stora
drag. Fartygets bogvisir hade fallit av och lite senare hade rampen till bildäcket
gett efter. Estonia gjorde en kraftig gir, men olyckligtvis åt fel håll, och den
stormande Östersjön trängde obehindrat in på bildäck.

Vissa människor har ännu i denna dag inte kunnat acceptera att det gick till på
det här sättet, utan kommer med den ena fantasifulla alternativa förklaringen efter
den andra. En märklig teori om Estonias undergång blev för ett tag sedan rentav
belönad med Stora Journalistpriset.

Dessa vilda spekulationer har emellertid inte uppstått ur tomma intet. Det är
nämligen något med haverikommissionens rapport som skaver. Även om den
tekniska delen av rapporten förefaller oantastlig så tonas den dåligt utbildade
estniska besättningens roll ned. Denna aspekt hade dock en avgörande betydelse
för att en olycka skulle övergå i en katastrof.

År 1994 hade Estland haft sin återvunna självständighet i tre år. Samhället var
sårbart på många sätt. Myndigheterna hade inte full kontroll över sådant man i
Sverige och Finland ansåg vara självklart, inte minst säkerhetsfrågor. Dessutom
fanns det fortfarande i det estniska samhället en från sovjettiden kvarhängande
likgiltighet och bristande initiativförmåga. Därför var kontakterna med Sverige
och Finland synnerligen viktiga för att ge det estniska samhället stadga.
Estonia var en symbol för Estlands nya riktning.

Jag vistades mycket i Estland både före och efter katastrofen. Reaktionen i landet
kan endast beskrivas som en stor sorg och förstämdhet. Men det var något som
lämnades osagt för att det var onödigt att säga högt det som alla ändå visste.
Besättningen på Estonia hade inte utbildning för att hantera den situation som
hade uppstått. Detta måste haverikommissionen ha känt till. Visserligen antydde
man att så var fallet, men man valde att tona ner saken för Estlands skull.

Detta tillvägagångssätt kom emellertid att ge upphov till en rad
konspirationsteorier, av vilka många är rent bisarra. Sett i backspegeln borde
förstås haverikommissionen öppet och tydligt ha konstaterat fakta. Istället trodde
man sig skydda Estland genom att inte tala klarspråk, men sådant förfarande är
försåtligt. Bristerna i utredningen kom att tolkas som att något riktigt upprörande
hemlighölls.

Den lärdom vi kan dra av detta är att det i det långa loppet är vanskligt att tro att
man tar hänsyn till någon genom att försöka tona ner uppenbara
tillkortakommanden. Det hade varit klart bättre att genast gå ut med alla
uppgifter och därefter börja på nytt från rent bord. Inte minst Estland skulle ha
vunnit på det genom att fortare kunna lämna arvet från sovjettiden bakom sig.

Rurik Holmberg