Annika Strandhäll talar om hijaben som om frågan enbart handlar om en kvinnas fria val. Jag tror att verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.

När kvinnor i Iran riskerar fängelse, misshandel och ibland sina liv för att ta av sig slöjan uppstår en självklar fråga. Vad är det egentligen för symbol vi diskuterar?

Om hijaben enbart vore en vanlig huvudduk skulle kvinnor aldrig behöva kämpa för rätten att slippa bära den. Då skulle regimen i Iran aldrig lägga så enorma resurser på att kontrollera kvinnors klädsel. Då skulle flickor i Afghanistan aldrig pressas in i allt hårdare klädregler redan i unga år.

Jag hör ofta argumentet att en miljard kvinnor bär hijab frivilligt. Samma argument bortser från den kanske viktigaste frågan av alla. Hur formas ett mänskligt val?

En flicka som från födseln ser sin mamma bära hijab, sin mormor bära hijab, sina lärare bära hijab och sin omgivning beskriver hijaben som en självklar del av en god kvinnas identitet påverkas naturligtvis av den miljön. Människan formas av familj, kultur, religion och tradition. Det gäller muslimer, kristna, judar och sekulära människor. Det gäller oss alla.

Därför räcker det inte att säga att någon bär ett plagg frivilligt. Frågan handlar också om vilka normer som ligger bakom valet.

Sverige har byggt sin framgång på tydliga principer om jämställdhet. Kvinnor och män möts av samma förväntningar och samma frihet. Därför reagerar många människor när nästan alla krav på särskild klädsel riktas mot kvinnor.

Varför ska kvinnan täcka sitt hår? Varför ska kvinnan täcka sin kropp? Varför ska kvinnan bära symbolen för blygsamhet? Varför ställs motsvarande krav så sällan på mannen?

Den frågan går till kärnan av hela debatten.

Det handlar heller inte om att jaga invandrare. Hijab, niqab och burka kom till Sverige genom invandring från kulturer där dessa plagg används. Det är ett enkelt konstaterande av verkligheten. Debatten handlar därför om vilka normer som ska prägla det svenska samhället framöver.

Religionsfriheten består. Var och en har rätt att tro, be och utöva sin religion. Samtidigt har varje land rätt att formulera sina egna samhällsideal. Sverige har valt jämställdhet, sekularism och individens frihet som vägledande principer.

Därför har svenska politiker också ett ansvar att visa solidaritet med de miljontals kvinnor runt om i världen som kämpar för rätten att själva definiera sina liv. Solidaritet innebär ibland att stå på den sida som vill frigöra människor från social kontroll, även när kontrollen presenteras som tradition eller kultur.

Det är ingen fientlighet mot människor. Det är en tydlig markering om vilka värderingar som ska forma framtidens Sverige.

Och så var det den där frågan som Annika Strandhäll ställde till sina kritiker:

”Är ni födda under en sten?”

Det är en fråga som förtjänar ett svar. Den som ser kvinnor i Iran riskera fängelse för att ta av sig slöjan, den som ser flickor i Afghanistan pressas in i allt hårdare klädregler, den som läser svenska domstolars berättelser om slöjtvång och hedersförtryck, den personen står mitt i verkligheten.

Den som trots allt detta fortfarande beskriver hijaben som enbart en frivillig huvudduk har valt att blunda för en stor del av världen.

Kanske handlar debatten därför inte om vilka som befinner sig under en sten.

Kanske handlar den om vilka som vägrar kliva ut i dagsljuset och se verkligheten sådan den faktiskt ser ut.