Yasin Ayari gjorde två fantastiska mål för Sverige. Han bar den svenska landslagströjan med stolthet och bidrog till en viktig seger. Miljontals svenskar gladdes åt prestationen. Där finns ingen konflikt. När Sverige spelar samlas människor kring laget, flaggan och drömmen om framgång.

Det är just därför slutsatsen från Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria, väcker frågor.

Efter Ayaris två mål och den muslimska böneställningen sajdah skriver Halldorf att detta är ett exempel på ”blågul islam”. Han beskriver det som en symbol för ett Sverige där människor med olika religioner förenas kring gemensamma mål. Fotbollen sägs visa vägen framåt. Fotbollen sägs visa att motsättningarna mest finns i den politiska debatten.

Fotbollen förenar människor kring fotbollen. Den avgör däremot inga större frågor om kultur, religion, identitet eller samhällsutveckling.

När Ayari föll ned i sajdah uttryckte han sin personliga tro. Det är hans rätt. Gesten berättar något om honom som individ. Den berättar betydligt mindre om Sveriges identitet som nation.

Sverige har formats under närmare tusen år av kristendom, europeisk historia, upplysning, rättsstat, föreningsliv och en stark idé om individens frihet. Dessa traditioner har byggt det samhälle som människor från hela världen söker sig till. De har skapat ett av världens mest välmående, stabila och jämställda länder.

Det är därför många reagerar när en religiös handling plötsligt framställs som symbolen för Sveriges framtid.

Min betraktelse är blågul men jag är inte blåögd.

Kanske ligger en del av förklaringen i hur frågan betraktas. En professor i kyrkohistoria ser naturligt religion som en central del av människors identitet och som en möjlig bro mellan olika grupper. Många vanliga svenskar betraktar frågan från ett annat håll. De funderar mindre på teologi och mer på kultur, sammanhållning, integration, trygghet och framtida samhällsutveckling. Där uppstår avståndet mellan Halldorfs analys och många läsares intuition.

Halldorf ställer frågan om Ayari är tillräckligt svensk för Jimmie Åkesson. Jag tror att frågan egentligen borde ställas på ett annat sätt.

Frågan handlar ytterst inte om vad Åkesson tycker. Den handlar inte heller om vad en professor, journalist eller kulturredaktör tycker.

Den handlar om hur svenska folket uppfattar svenskhet. Medborgarskap kan beslutas av myndigheter. Nationell identitet fungerar annorlunda. Den formas av historia, kultur, språk, traditioner och människors gemensamma erfarenheter. I praktiken avgörs den också av hur människor uppfattar varandra.

En person kan vara svensk medborgare, tala svenska, arbeta i Sverige och representera Sverige i landslaget. Det är odiskutabla fakta. Samtidigt gör människor sina egna bedömningar av vad som känns svenskt och vad som känns främmande. Det gäller språk, kultur, traditioner, religion och sätt att leva.

Det är därför diskussionen aldrig försvinner. Den handlar inte om juridik. Den handlar om identitet.

Den som andra uppfattar som svensk kommer också att uppfattas som svensk. Så har det fungerat i alla samhällen genom historien. Identitet uppstår i samspelet mellan individen och omgivningen. Ingen myndighet och ingen ledarsida kan ensam definiera den känslan.

När begrepp som ”blågul islam” lanseras utgår man från att svenska folket redan har accepterat att islam är en självklar del av Sveriges nationella identitet. Där finns själva konfliktlinjen.

Många svenskar ser Yasin Ayari som en skicklig svensk landslagsspelare. Många uppskattar hans insatser för landslaget. Många gläds åt hans mål.

Samtidigt ser många svenskar islam som en religion med rötter, traditioner och normsystem som vuxit fram utanför Sveriges historiska erfarenhet. För dem blir uttrycket ”blågul islam” inte en beskrivning av verkligheten utan en vision om hur Sverige bör utvecklas.

Historien gör dessutom människor försiktiga. Nordafrika var under lång tid kristet. Anatolien var kristendomens kärnland långt innan det blev dagens Turkiet. På Balkan har relationen mellan kristendom och islam präglat samhällen under sekler. Frågor om religion, kultur och identitet har alltid påverkat nationers utveckling.

Det är också därför många människor reagerar när de upplever att deras egen historia, kultur och identitet förväntas backa undan för att ge plats åt något nytt. För många handlar detta inte om fientlighet mot individer. Det handlar om en önskan att bevara det samhälle som tidigare generationer byggt upp och lämnat vidare.

Därför handlar invändningen inte om Ayari som person. Den handlar om slutsatsen.

Två mål för Sverige bevisar att Ayari är en tillgång för landslaget. Två mål för Sverige bevisar att människor med olika bakgrunder kan samarbeta mot gemensamma mål.

Två mål för Sverige bevisar däremot inte att alla frågor om kultur, religion, integration och nationell identitet är lösta.

Det som förenade svenska folket den kvällen var inte islam. Det var inte kristendom. Det var inte ateism.

Det var glädjen över två mål i den svenska landslagströjan. Fotboll kan förena människor under nittio minuter. Frågor om nationell identitet formas över generationer. Skillnaden mellan dessa två saker är värd att komma ihåg även när jublet är som störst.