Sandström: Svenska politiker förstår inte avtalsfrihet

Under det senaste årtusendet har endast 1800-talet fram till nutid någotsånär förverkligat drömmen. För Sveriges del infördes näringsfrihet 1864 – alltså rätten att själv välja yrke och driva hantverk. Vad gäller rösträtt i politiska val mycket senare.

Svenskars resa mot avtalsfrihet är ännu inte fullbordad. Metalls nederlag i dagarna i en flerårslång strejk mot Tesla visar på att något saknas i vårt svenska rättssamhälle.

Metall vill tvinga företag att sluta kollektivavtal oavsett att arbetsgivarna säger att det räcker med anställningsavtal. Och oavsett om företaget – som i Teslas fall – erbjuder minst lika bra anställningsvillkor. Med stöd av strejkregler från 1920-talet kämpar Metall för monopolmakt över verkstadsindustrins förmåner till de anställda. I strejken mot Tesla har till och med sympatiåtgärder mot Tesla kommenderats fram av statsanställda på myndigheter som enligt svensk rätt varit skyldiga att leverera viktiga tjänster till nationens folk och företag!

”Rätten till stridsåtgärder” har således blivit något heligt, trots att företagens ledare idag normalt är minst lika demokratiska och hyggliga som deras anställda. Metall har alltså stridit för en princip som blivit överspelad av tiden. Fackföreningarnas funktion var ursprungligen skön. Men i dagens samhälle är den inte längre ett värn mot förtryck. Deras roll är närmast urtidsödlans som kippar efter andan. Snarare har funktionen några decennier varit att pressa ned lönerna för kvalificerat arbete för att – under Socialdemokratins strama tyglar – höja lönerna för okvalificerat arbete. Principen tycks vara delad medelmåttighet är bäst. Detta är faktiskt följden av den ”svenska modell” som många politiker skryter om. Allt i den heliga jämlikhetens tecken. Följaktligen har även svenska lärares löner sjunkit katastrofalt. En tysk grundskollärare (årskurs 7-9) tjänar idag c:a 350.000 kronor mer per år än en svensk (2025)!

Samma dubbelmoral syns på hyresmarknaden. Även här finns lagregler som favoriserar en av Socialdemokratins många hjälporganisationer, nu Hyresgäströrelsen. Att stor bostadsbrist finns i en handfull svenska storstäder har gett Hyresgäströrelsen laglig makt att sluta avtal över huvudet på de enskilda parterna, hyresvärden respektive hyresgästen. I stället för avtalsfrihet för värden tvingas denne hyra ut gamla fina centralt belägna storlägenheter till struntpris, medan fastighetsägare till nyare bostäder i förorterna har det svårt att få hyror som räcker till reparationer. Lockelsen att bygga nytt blir knappast stor. Aktier på stora fastighetsföretag sackar. Och bostadsbristen består!

Det vi ser på dessa två viktiga samhällsområden är inte avtalsfrihet i vanlig bemärkelse. I blickfånget står en stat som hyllar avtalsfrihet men ändå styr och ställer över människors vardagsliv. Det är rättslig tvångspolitik. Oavsett om den historiska bakgrunden – i perspektivet av hundra år – kan tala för politiska ingrepp, så ser vi en juridik som sedan länge passerat bäst-före-datum.

Jag medger att en reformering kan bli knepig, särskilt inom hyresrätten. Men förebilder finns nog. Storstaden Berlin uppvisar fler tillgängliga lägenheter och hyresnivån är något lägre än i Stockholm. Enligt min åsikt är tiden i högsta grad mogen för införande av en marknadsmodell för arbete och hyresboende. Stridsrätten och slutande av kollektivavtal bör modifieras och knytas närmare till vad enskilda företags anställda tycker.

Vad gäller hyra gäller det att våga begränsa besittningsrätten och rätten till andrahandsuthyrning. Temporärt måste nog höjda bostadsbidrag till för att möta en hyresstegring. Men tyvärr visar Tidöregeringens reformer i nutid inte på någon vilja till förnyelse. I stället har den borgerliga regeringen grävt sig djupare ned i Socialdemokratins gamla träsk. Man har nyligen ökat möjligheterna till uthyrning i andra hand. Inte en bostadsrättsföreningar, som äger sina fastigheter och naturligt nog vill ha koll på vilka som bor där, tillåts numera förbjuda spekulation genom uthyrning i andra hand!