Slöjan, burkan och niqaben försvaras ibland med hänvisning till individens fria val. De som påstår detta bör själva testa att leva tungt beslöjad i en vecka och se hur det är. Detta skriver Paul Holmgren.
När jag skrev min tidigare text om Miljöpartiet och slöjan missade jag en avgörande punkt.
Man talar ofta om slöjan – och i mer extrema fall heltäckande plagg – som ett uttryck för kvinnans fria val. Det låter rimligt i teorin. I ett samhälle där individen står fri, där varje människa äger sin egen kropp och sina beslut, blir det logiskt att säga: låt kvinnan själv välja.
Men ett val existerar aldrig i ett vakuum. Ett val formas av normer, av förväntningar, av tryck – ibland subtilt, ibland brutalt. Och framför allt: ett val måste kunna granskas i sin konkreta verklighet. Därför finns det ett enkelt sätt att pröva detta resonemang.
Till alla företrädare för Miljöpartiet som menar att detta är ett uttryck för frihet: prova själva. Inte i en timme. Inte som en symbolhandling. Lev i det.
Gå ut en varm sommardag. Gå ner till en strand. Se människor bada, röra sig fritt, känna solen mot huden. Ställ er där i ett heltäckande plagg och försök samtidigt äta en mjukglass. Känn värmen stängas inne. Känn hur varje rörelse blir ett moment. Hur varje tugga kräver ett lyft av tyget. Hur synfältet begränsas. Hur kroppen kapslas in.
Och säg sedan till er själva: detta var ett utmärkt val.
Säg att ni har valt rätt. Att den kolsvarta färgen, som absorberar varje stråle av solen, var det bästa möjliga beslutet. Att det här plagget – som begränsar rörelse, syn och närvaro – är ett uttryck för frihet.
Öppna garderoben när ni kommer hem och se raden av plagg. Olika varianter av samma sak. Samma funktion. Samma begränsning. Upprepa sedan för er själva: detta är frihet.
Eller ställ den mer ärliga frågan: Handlar detta om ett fritt val – eller om en anpassning till en norm där kvinnan förväntas dölja sig för att inte väcka mannens begär?
Miljöpartiet har många kvinnliga anhängare. Just därför blir frågan ännu mer central. För i grunden handlar detta om empati – kvinna till kvinna.
Att verkligen försöka förstå en annan kvinnas situation. Inte i teorin, utan i verkligheten. Att sätta sig in i vad det innebär att leva i en kultur där kvinnans kropp ses som något som måste döljas. Där ansvaret för mannens blick och mannens begär förskjuts över på kvinnan själv.
Tror man på allvar att detta uppstår som ett fritt, isolerat val? Tror man att kvinnor, uppvuxna i sådana normsystem, gör detta utan påverkan – utan förväntningar, utan tryck, utan konsekvenser? Eller är det snarare så att valet formas i ett sammanhang där alternativen i praktiken är begränsade?
Här prövas empatin på riktigt. För det är enkelt att försvara ett abstrakt val. Det är svårare att erkänna vad valet faktiskt innebär för den som lever i det. Och just därför blir frågan särskilt riktad till de kvinnor inom Miljöpartiet som själva vuxit upp i ett öppet samhälle, där friheten att röra sig, visa sig, leva synligt aldrig har ifrågasatts: Har ni verkligen satt er in i vad ni försvarar?
