Det är inte för mycket begärt att kräva intellektuell hederlighet av en före detta stats- och utrikesminister. Ändå framstår Carl Bildt gång på gång som en megafon för de vanligaste och mest bekväma europeiska föreställningarna: Trump är fel, Trump är farlig, Trump är amatörmässig.

Men tittar man bortom den förenklade kritiken framträder en annan verklighet. Trump har faktiskt bidragit till att medla i några av vår tids mest utdragna konflikter. Är inte det värt ett uppriktigt erkännande?

Genom Abrahamavtalen 2020 normaliserade Israel sina relationer med flera arabländer – bland annat Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan – med Saudiarabien i bakgrunden som öppnade sitt luftrum. Ett diplomatiskt genombrott som Trump förhandlade fram. En prestation som borde imponera även på en tidigare utrikesminister. Ändå har dessa historiska framgångar aldrig varit värda ens ett enkelt ”okej, här lyckades han faktiskt” från Bildt.

SE ÄVEN: Gustavsson: Moderaterna bör ställa ut Carl Bildt på museum

I Kaukasus, en region djupt präglad av decennier av konflikt, skedde i augusti 2025 ett genombrott. Armenien och Azerbajdzjan, fiender i 37 år över Nagorno-Karabach, skrev under ett avtal i Vita huset. Trump var närvarande och öppnade dörren till ett strategiskt ”Trumpkorridor”-projekt – ett fredsinriktat infrastrukturprojekt som försvagar Rysslands, Irans och Turkiets dominans i regionen.

Inte nog med det. I Afrika undertecknades den 27 juni 2025 ett fredsavtal mellan Demokratiska Republiken Kongo och Rwanda, där Trump deltog tillsammans med andra parter. Det markerade slutet på en lång och blodig konflikt och innehöll både säkerhetslösningar och satsningar på regional integration.

Och listan fortsätter. Vita huset har hävdat att Trump spelade en roll i att dämpa spänningarna mellan Indien och Pakistan – en insats som sannolikt förhindrade en eskalering av striderna i Kashmir. Han har också tillskrivits initiativ för dialog mellan Kambodja och Thailand, mellan Egypten och Etiopien, samt ytterligare medlingar mellan Rwanda och Kongo.

Så hur kan detta kallas amatörmässigt? Varför nämns det inte ens i förbifarten i Bildts kritik? Han kunde åtminstone kosta på sig en symbolisk gest, kanske en av de emojis han så gärna använder.

När han istället beskriver Trump som en ledare som ger upp på internationella toppmöten, när han påstår att relationen till USA är Europas ”värsta stund på flera decennier”, och när han avfärdar fredsinsatser som ”100 dagar av misslyckande” – vad signalerar det egentligen? Att världshistoriska insatser bara ska bemötas utifrån hans egen ideologiska bekvämlighet?

Här brister den intellektuella sakligheten. En före detta statsman som Bildt borde kunna säga: här gjorde han fel, här gjorde han rätt. Han borde kunna erkänna att Trump faktiskt medverkat i viktiga fredsförhandlingar och sätta dessa i relation till de beslut han kritiserar. Det vore den balanserade hållning vi en gång kunde förvänta oss av en ledare.

Men så är det inte längre. I stället för erkännande och nyans hör vi bara ekot av kritik. Förmågan att se, väga och balansera tycks ha lämnat Bildt. Statsmannens tyngd är borta. Kvar är en före detta politiker som hellre upprepar ett narrativ än att förhålla sig till verkligheten.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör