När bilderna från Teheran sprids över världen och människor dansar på gatorna med en frenesi som bara kan uppstå när ett kollektivt tryck äntligen släpper, då hör jag en gammal låt i bakhuvudet, Dancing in the Street. Det är den klassiska Motown-låten som fick nytt liv när Mick Jagger och David Bowie tolkade den tillsammans, en sång som i årtionden har stått för gemenskap, upprorisk glädje och den där enkla men kraftfulla känslan av att människor som samlas i takt också upptäcker sin styrka.

SE: David Bowie & Mick Jagger - Dancing In The Street (Official Video)

Kontrasten mot de västerländska dödsrunorna kunde knappast vara större. I spalterna beskrevs Ali Khamenei som en hårdför men strategisk ledare, en lärd man med smak för poesi och litteratur, en geopolitisk aktör som förvandlade Iran till en regional maktfaktor, en figur som i saklig ton placerades i raden av andra statsöverhuvuden som råkar ha haft en mer komplex relation till demokrati än genomsnittet. Orden var välkammade, balanserade och respektfullt distanserade.

På Irans gator är minnet inte distanserat utan kroppsligt.

Det är minnet av moralpolisens batonger, av Mahsa Amini som greps för en felburen hijab och aldrig kom hem igen, av protester som möttes med kulor, av hundratals döda och tusentals fängslade, av kvinnor som tvingades leva under statligt reglerad klädsel, av dissidenter som försvann in i fängelsernas mörker och av en stat som gjorde anspråk på att definiera människans värde genom teologiska dekret. Det är minnet av ett system som kombinerade religiös auktoritet med politisk makt och som genom revolutionsgardet byggde ett nätverk av väpnade ombud i regionen, samtidigt som slagord om död åt Amerika och död åt Israel institutionaliserades som officiell retorik.

Att beskriva Khamenei som ännu ett exempel på en kontroversiell ledare är att reducera erfarenheten hos miljontals människor till en fotnot i realpolitiken, och när man dessutom i förbifarten framställer honom som en slags boksynt patriark med geopolitisk fingertoppskänsla, då uppstår en diskrepans som nästan blir absurd i ljuset av de dansande massorna.

Det är här Europas politiska veteraner kommer in i bilden. Carl Bildt tillhör den generation av statsmän som i årtionden har talat om dialog, stabilitet och nödvändigheten av att förstå även de mest problematiska regimerna genom diplomatiska glasögon. Ingen kan förneka hans erfarenhet eller hans kunskap om internationella relationer. Just därför väger hans analyser tungt, och just därför blir frågan desto mer brännande när människor på gatorna firar slutet på ett teokratiskt maktsystem och väntar på att Europas röster ska tala med moralisk klarhet snarare än med försiktigt kalibrerad återhållsamhet.

SE ÄVEN: Fornäs: USA och Israel befriar Iran – EU tittar på och Carl Bildt protesterar

Historien visar gång på gång hur lätt det är för omvärlden att normalisera det som för de drabbade upplevs som outhärdligt, hur snabbt auktoritära strukturer kan beskrivas som stabila så länge de levererar strategisk förutsägbarhet, och hur frestande det är att ersätta moraliskt omdöme med teknokratisk terminologi. Samtidigt pågår något helt annat på marknivå, där människor inte analyserar utan reagerar, inte skriver policy papers utan dansar, inte väger ord utan låter kroppen uttrycka det som i årtionden har hållits tillbaka.

Det som nu sker handlar inte om krigslust eller hämndbegär, utan om en kollektiv lättnad, om känslan av att ett järngrepp har släppt och att framtiden för första gången på länge känns öppen snarare än förutbestämd av en religiös elit. När förtryckets era möter folkets rytm uppstår en energi som inga diplomatiska formuleringar i världen kan fånga, och det är i den energin som hoppet om ett friare Iran får sin första verkliga puls.

Dancing in the Street handlar om när människor samlas utan rädsla. Just nu är det inte en konsertlåt, detta är ett historiskt ögonblick.

Carl Bildt – skaka loss och häng med i rytmen.