Holmgren: Den stora islamdebatten – vilket Sverige vill vi ha?
Debatten mellan Richard Jomshof och Adel Sedat handlade formellt om islam, Koranen, Muhammed och moskéernas plats i Sverige. Men under den teologiska diskussionen fanns en betydligt större fråga: vilket samhälle vill vi att Sverige ska vara om femtio eller hundra år, och vilka värderingar är vi beredda att försvara när människor med andra religiösa och kulturella erfarenheter blir en allt större del av befolkningen?
Jag delar i grunden Richard Jomshofs syn och uppskattar framför allt hans rakryggighet. Under lång tid har Sverige haft svårt att föra en öppen diskussion om islam, samtidigt som migration, segregation och religiösa motsättningar har gjort frågan allt mer angelägen. Det starkaste ögonblicket kommer därför när Jomshof lämnar diskussionen om koranverser, hadither och teologiska tolkningar och säger: ”För mig räcker det att titta på utfallet.”
Där finns debattens kärna. Islam dominerar i ett femtiotal länder som skiljer sig enormt åt historiskt, kulturellt och ekonomiskt. Ändå går det att studera hur demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet, kvinnors rättigheter, homosexuellas ställning och minoriteters frihet faktiskt fungerar.
I stora delar av den muslimska världen är den liberala demokratin svag och religionen påverkar lagstiftning, familjerätt och individens frihet. Homosexualitet kriminaliseras i flera länder, hädelse och apostasi kan få svåra konsekvenser och religiösa minoriteter lever på många håll under betydande press.
Sedat invänder att islam omfattar omkring två miljarder människor och rymmer en enorm variation av tolkningar. Det är sant, men variationen förändrar knappast vår rätt att granska religionens samhälleliga konsekvenser. Vi kräver ingen teologisk examen av den som analyserar kristendomens historiska maktutövning och ingen marxistisk utbildning av den som diskuterar kommunismens konsekvenser. Islam måste på samma sätt kunna granskas som idé, kultur och politisk kraft av människor som står utanför religionen.
Här blir frågan direkt svensk. Vårt samhälle bygger på sekulär lag, individuell frihet och jämlikhet mellan kvinnor och män. Varje människa har rätt att vara kristen, muslim, jude eller ateist, liksom rätten att byta religion, lämna sin tro och kritisera religionens läror och grundgestalter. Muhammed måste kunna granskas lika fritt som Jesus och Koranen lika hårt som Bibeln. Det är själva innebörden av yttrandefrihet.
Jomshof gör samtidigt en avgörande distinktion mellan muslimsk tro och politisk islamism. Den muslim som accepterar demokratins spelregler och betraktar sin tro som en personlig övertygelse har samma självklara plats i Sverige som alla andra. Konflikten uppstår när religiösa normer gör anspråk på att påverka den sekulära rättsordningen eller begränsa andra människors frihet.
Det är därför debattens diskussion om handslaget får en särskild betydelse. Sedat säger att människor som kommer till Sverige ska respektera samhället och avstå från att påtvinga majoritetsbefolkningen religiöst grundade krav. Samtidigt berättar han själv att Jomshof sträckte fram handen före debatten och att han valde att avstå från handslaget.
Än mer talande blir programmets avslutning. Den kvinnliga programledaren sträcker fram handen till Jomshof, som besvarar gesten. Sedat avstår från motsvarande handslag. Ett enskilt handslag avgör självklart aldrig en människas hela syn på kvinnor, men i just denna debatt blir scenen symboliskt laddad. I svensk offentlig kultur möts mannen och kvinnan som jämlika individer.
Handslaget betyder heller aldrig att vi delar varandras åsikter. Det betyder att vi kan bekämpa varandras idéer och samtidigt erkänna varandra som jämlika deltagare i samma samhälle. Därför stannar bilden kvar. Sverige har under århundraden utvecklats genom upplysning, sekularisering, demokratisering och kampen för individuella rättigheter. Den utvecklingen har skapat ett samhälle där lagen står över religionen, individen över kollektivet och kvinnan möter mannen som jämlike.
Det är också därför fler borde se den stora islamdebatten och lyssna noggrant på Jomshofs centrala fråga. Vi behöver studera vad idéer faktiskt producerar när de får politisk, juridisk och kulturell makt. I slutänden handlar debatten därför om betydligt mer än Jomshof, Sedat och islam. Den handlar om vilket Sverige våra barn och barnbarn ska ärva och om vi fortfarande har självförtroendet att försvara de principer som byggt vårt samhälle.
För mig är svaret tydligt. Sverige ska fortsätta utvecklas ur frihet, jämlikhet, yttrandefrihet och sekulär demokrati. Det är värden som generationer före oss har kämpat fram, och de är värda att föra vidare.
