Holmgren: Det är inte kört förrän det är kört

Det är min utgångspunkt efter ett av de jämnaste svenska valen på länge. Det preliminära resultatet ger Magdalena Anderssons sida 176 mandat mot Tidöpartiernas 173, samtidigt som omkring 30 000 röster skiljer blocken åt. På onsdag räknas sena förtidsröster och utlandsröster, och den räkningen kan fortsätta in på torsdagen.

Här finns en matematisk möjlighet som förtjänar större uppmärksamhet. Antag att omkring 200 000 röster återstår och att dessa sammantaget fördelas 57,5–42,5 till Tidösidans fördel. Det är ett scenario med 15 procentenheters övervikt. Resultatet blir då 115 000 röster mot 85 000, alltså ett netto på 30 000 röster. Det motsvarar ungefär hela det nuvarande avståndet mellan blocken.

Historiken ger också anledning att följa detta noggrant. Utlandssvenskar har traditionellt haft en tydligare borgerlig profil än väljarkåren som helhet, särskilt med starkt stöd för Moderaterna. De omkring 200 000 onsdagsrösterna består samtidigt av både utlandsröster och sena förtidsröster, vilket gör den exakta fördelningen öppen.

Sedan kommer mandatmatematiken. Tidö behöver flytta två mandat. Då går 176–173 först till 175–174 och därefter till 174–175. I ett system med fasta valkretsmandat och utjämningsmandat kan relativt små förändringar i partiernas röstetal påverka de sista mandaten.

Därför lever valet. Jag hoppas på fyra nya år för Tidösamarbetet, och matematiken ger fortfarande utrymme för den möjligheten. På onsdag och kanske torsdag vet vi betydligt mer.

Om 176–173 står sig börjar nästa problem

Ponera att de två mandaten stannar på oppositionens sida och slutresultatet ligger kvar kring dagens 176–173. Då börjar en helt annan historia.

Tidösidans 173 mandat representerar redan ett existerande regeringsunderlag. M, KD, L och SD har regerat tillsammans genom Tidösamarbetet under fyra år. De känner varandras krav, konflikter och förhandlingsformer. De kan i praktiken gå direkt tillbaka till förhandlingsbordet och fortsätta.

Oppositionens 176 mandat representerar något helt annat. Centerpartiets tidigare idé om en mittenregering med S, C, KD och MP har förlorat sin parlamentariska grund i det preliminära resultatet. Kombinationen når ingen egen majoritet, samtidigt som KD på valnatten tydligt markerade att partiet står kvar på Tidösidan.

Därmed hamnar Vänsterpartiet mitt i ekvationen. V har krävt ministerposter, medan Centerpartiet har markerat att V saknar plats i den regering C tänker släppa fram. Magdalena Andersson har samtidigt sagt att V har en lång resa framför sig inför regeringsmedverkan. Ett stärkt V kommer dessutom ur valet med större parlamentarisk tyngd och därmed starkare förhandlingsposition.

Här uppstår låsningen: de mandat som hjälper Magdalena Andersson till 176 kommer från partier som har helt olika uppfattningar om vilka som ska sitta i hennes regering.

En ren S-regering kan bli den logiska vägen

Det är därför jag tror att Magdalena Anderssons mest intressanta alternativ kan vara det som hon själv öppnade för under valrörelsen: en ren socialdemokratisk minoritetsregering med hoppande majoriteter.

Det skulle också kunna tolkas som början på en ny socialdemokratisk linje. Andersson har återkommande talat om samarbete över gamla gränser och sagt att hon är beredd att samarbeta med partier som vill stödja hennes politiska inriktning. En ren S-regering skulle ge henne möjlighet att omsätta den tanken i praktiken.

Socialdemokraterna skulle då stå fria att söka breda majoriteter utifrån varje sakfråga. Kriminalpolitiken kan samla S och partier på Tidösidan. Kärnkraften och energiförsörjningen kan skapa andra majoriteter. Företagande, försvar och migration kan förhandlas över blockgränsen. Välfärd och arbetsmarknad kan skapa ytterligare konstellationer.

Samtidigt slipper Andersson bära hela Vänsterpartiets ekonomiska program eller Miljöpartiets linjer kring kärnkraft och migration som en del av regeringens gemensamma plattform. S får helt enkelt regera som S och söka stöd där politiska majoriteter faktiskt finns.

Här finns också en parlamentarisk detalj som kan bli avgörande. En statsminister behöver enligt svensk negativ parlamentarism färre än 175 nej-röster för att godkännas. Tidöpartierna behöver alltså aldrig rösta för Magdalena Andersson. I ett senare skede av en utdragen regeringsbildning skulle tillräckligt många ledamöter kunna avstå och därmed tolerera en ren S-regering.

Det skulle vara ett stort politiskt steg, men samtidigt ett sätt att ge Sverige en regering medan Tidöpartierna behåller sin oppositionsroll och Socialdemokraterna tvingas förhandla om varje större reform.

Kanske är det också detta Magdalena Andersson egentligen har börjat förbereda Sverige för när hon talar om ansvar och samarbete över partigränserna. Ett valresultat som ser rödgrönt ut kan i så fall mynna ut i något helt annat: en socialdemokratisk enpartiregering som tvingas regera från mitten av riksdagen och bygga majoritet sakfråga för sakfråga.

Först ska dock rösterna räknas färdigt. Det är inte kört förrän det är räknat. Och om 176–173 står sig, då börjar den verkligt svåra matematiken.