Diskrimineringsombudsmannen har återigen valt att ställa sig på fel sida i en avgörande fråga. Genom att tvinga ett flygbolag att betala skadestånd för att de velat upprätthålla en neutral klädpolicy underminerar DO inte bara arbetsgivares självklara rätt att bestämma över sin arbetsplats. Han undergräver också den frihet och jämlikhet som vårt samhälle byggts på. Detta är inte diskriminering. Det är tvärtom en nödvändig markering mot symboler för kvinnoförtryck.

SE ÄVEN: SD: Diskrimineringsombudsmannen snabbar på islamiseringen av Sverige

Vi måste våga se saken för vad den är. Slöja, burka och niqab har aldrig varit religiösa påbud. Koranen talar om blygsamhet – inte om att kvinnor ska gömma sitt ansikte. Det krav som idag förs fram som ”religiöst” är i själva verket ett patriarkalt påfund, skapat för att hålla kvinnan dold, kontrollerad och underordnad mannen. Att hävda att detta är ett fritt val är att blunda för verkligheten: den som växer upp i ett system där lydnad och skam byggs in från barnsben lär sig att önska det man inte har möjlighet att välja bort. Det är ingen frihet, det är en illusion av frihet.

Och DO borde veta bättre. Europadomstolarna har redan prövat denna typ av frågor. I fallet Achbita (G4S) slog Europeiska unionens domstol fast att privata arbetsgivare får införa interna regler som förbjuder alla synliga religiösa, politiska eller filosofiska symboler – även slöjor – så länge policyn är konsekvent och neutral. Domstolen konstaterade uttryckligen att detta inte är diskriminering.

I fallet S.A.S. v. France gick Europadomstolen ännu längre: den franska lagen som förbjuder heltäckande slöja i offentliga miljöer accepterades som ett legitimt ingrepp för att försvara principen om att ”leva tillsammans” i ett demokratiskt samhälle. Även i Belgien har domstolen bekräftat rätten att upprätthålla förbud mot synliga religiösa symboler i skolor, under förutsättning att policyn gäller alla och inte riktar sig specifikt mot islam.

Med andra ord: medan europeiska domstolar tydligt har öppnat för neutrala klädpolicys, går den svenska DO sin egen väg – och gör det i motsatt riktning. Man väljer att försvara symboler för kvinnoförtryck och kalla det religionsfrihet. Det är ett svek mot både våra egna värderingar och mot de rättsliga principer som redan är etablerade i Europa.

Det verkliga provet för Sverige ligger i att inte vika ner sig inför denna falska retorik. Vi har kämpat oss fram till ett samhälle där kvinnor och män är jämlika, där ingen ska behöva gömma sitt ansikte. Ska vi nu börja backa i denna utveckling, för att DO väljer att kalla förtryck för rättighet? Nej.

Här måste vi vara tydliga: vill man vara en del av vårt samhälle, då gäller de regler vi har byggt det på. De svenska reglerna måste vara glasklara så att man vet vad som gäller från dag ett när man kliver in i ”Team Sverige”: jämlikhet, synlighet, frihet. Inte patriarkala symboler som förpassar kvinnan tillbaka i skuggan.

Denna tydlighet är inte hårdhet. Det är solidaritet. Solidaritet med de miljoner kvinnor i världen som aldrig haft något val, som fortfarande lever under tvång, skam och manlig kontroll. När vi i Sverige säger nej till slöja på arbetsplatser, när vi står upp för neutralitet, då visar vi verklig solidaritet. Vi visar att vi inte tänker backa från det vi kämpat för.

Sverige ska inte bli ett land där kvinnoförtryck maskeras som religionsfrihet. Sverige ska vara landet där friheten gäller alla – och friheten börjar med rätten att inte dölja sitt ansikte.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör