Det som just nu utspelar sig vid Spaniens gräns mot Marocko är ingen tillfällig kris. Det är kulmen på år av politiskt fegspel, naivitet och en systematisk urholkning av varje stats mest fundamentala rätt: att själv bestämma vem som får komma in. Ändå fortsätter etablissemanget att tala om ”utmaningar” och ”humanitära ansvar” – som om det vore väderleken, inte resultatet av egna beslut.

Sanningen är enkel och obekväm: när en stat inte längre förmår hävda sina gränser, upphör den i praktiken att vara en stat. Medborgarnas förtroende för rättsstaten, för lagen, för hela den demokratiska ordningen, eroderas från grunden. Ingen kan känna sig trygg i ett land där gränsen är en rekommendation, inte en skyddsvall.

Schengen bygger på ett kontrakt som nu är på väg att rivas sönder: öppna inre gränser förutsätter stängda yttre. När yttergränsen faller, faller hela idén om ett enat Europa. Då återstår bara fragmenterade nationer som i desperation återinför sina egna kontroller – inte av ideologi, utan av ren nödvändighet. Och skulden för detta kommer inte att ligga hos migranterna, inte hos smugglarna, utan hos de europeiska ledare som vägrade agera i tid.

Ceuta är bara det senaste, mest flagranta exemplet på hur ett ihärdigt tryck belönas med svaghet. När tusentals människor kan forcera gränsen utan att möta omedelbara, konsekventa och lagstadgade åtgärder, då har vi passerat en punkt där lagar inte längre är lagar – de är tomma ord. Och omvärlden har förstått detta: det enda som krävs är tillräckligt med folk, tillräckligt med tid, så ger Europa vika.

Därför måste slutsatsen vara glasklar: illegal gränspassering ska bemötas med omedelbar, obönhörlig lagtillämpning. Inga utdragna processer, inga juridiska kryphål som gör ett avvisningsbeslut meningslöst. Asylprövningar ska som huvudregel ske utanför EU:s territorium – i säkra tredjeländer, med individuella säkerhetskontroller och rättssäkra bedömningar. Detta är det enda sättet att bryta smugglarnas affärsmodell och återta beslutsmakten från kriminella nätverk.

Men det räcker inte med tekniska lösningar. Den som beviljas skydd måste också omfattas av ett tydligt krav: respekt för Europas grundläggande värderingar. Demokrati, rättsstat, yttrandefrihet, jämställdhet och sekularitet är inte förhandlingsbara. Ingen religiös eller ideologisk norm, hur hävdvunnen den än är, kan tillåtas stå över den demokratiskt beslutade lagstiftningen. Detta är ren självbevarelsedrift.

Skiljelinjen i dag handlar inte om medmänsklighet. Den handlar om ansvar. Ett samhälle som vägrar försvara sina gränser kommer förr eller senare att förlora allt annat. Ett samhälle som tiger när lagarna överträds signalerar att allt är förhandlingsbart – också tryggheten, också välfärden, också framtiden.

Europa står inför ett brutalt vägval. Fortsätt i samma spår – hoppas, fördröja, förneka – och se förtroendet rasa, gränserna upplösas och samhällskontraktet brista. Eller välj att med kraft och beslutsamhet återupprätta principen att det är Europas folkvalda demokratier – och ingen annan – som avgör vem som blir en del av Europa.

Historien kommer inte att mäta våra ledare efter vackra tal eller medlidande presskonferenser. Den kommer att fråga en enda sak: Varför gjorde ni ingenting när ni fortfarande kunde? Svaret, när det kommer, kommer att väga tyngre än alla ursäkter. För det handlar inte om politik – det handlar om överlevnad.