Holmgren: Löftena haglar, men ingen vågar skicka notan

Det har gått från valmanifest till önskelista.

Höjt barnbidrag. Slopat karensavdrag. Arbetarpension. Höjt underhållsstöd. Avgiftsfri tandvård för unga. 10 000 fler studieplatser. Indexerade statsbidrag till kommuner och regioner. Mer pengar till vård, omsorg, rättsväsende och försvar.

Varje löfte för sig låter sympatiskt. Tillsammans bildar de en betydligt större fråga: Vad kostar allt?

Socialdemokraternas budgetalternativ för 2026 innebar redan 27,2 miljarder kronor högre statliga utgifter än regeringens budget. För 2027 var skillnaden 29,5 miljarder och för 2028 hela 31,6 miljarder. Bara det höjda barnbidraget kostar 4,46 miljarder kronor per år – en permanent utgift som måste finansieras varje år.

Sedan dess har strömmen av nya vallöften fortsatt.

När en journalist nyligen konfronterade Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Mikael Damberg med förslagen och konstaterade att det handlade om hundratals miljarder kom svaret: ”Det är det absolut inte. Du räknar väldigt fel.”

Men svaret lämnar den avgörande frågan obesvarad: Vad kostar samtliga löften tillsammans under en mandatperiod?

Matematiken växer snabbt. Permanenta reformer på 50 miljarder kronor per år innebär 200 miljarder under fyra år. Till detta kommer de krav som samarbetspartierna tar med sig till förhandlingsbordet. Varje nytt åtagande behöver en finansiering.

Vänsterpartiet kräver ministerposter om dess mandat blir avgörande. Centerpartiet har samtidigt slagit fast att Vänsterpartiet inte får ingå i en regering som Centerpartiet ska stödja. Magdalena Andersson måste alltså lösa regeringsfrågan innan en enda gemensam budgetrad är förhandlad. Det är ett politiskt moment 22.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill lägga en större skattebörda på höga inkomster, kapital och stora förmögenheter. Socialdemokraterna har själva presenterat skattehöjningar för höginkomsttagare.

Här finns en ekonomisk realitet som lätt försvinner i retoriken. Stora förmögenheter består ofta av ägande i företag. Där finns kapital som finansierar investeringar, expansion och arbetstillfällen. När beskattningen av ägande ökar påverkas därför också kalkylen för investeringar, entreprenörskap och kapitalets placering. Skattepolitiken kan därmed börja motverka den tillväxt som ska finansiera de växande offentliga åtagandena.

Socialdemokraterna har öppnat för ny kärnkraft. Miljöpartiet driver en helt annan energipolitisk vision. Samtidigt står Sverige inför ett växande elbehov när industri och transporter elektrifieras. Det handlar därför om betydligt mer än några reaktorer. Det handlar om elproduktion, effektbalans, industriinvesteringar och Sveriges konkurrenskraft under flera decennier. Dessa partier ska efter valet försöka formulera en gemensam energipolitik.

Ett större mottagande kräver resurser till bland annat bostäder, utbildning, etablering och kommunal verksamhet. Den långsiktiga offentligfinansiella effekten avgörs framför allt av hur snabbt människor kommer i arbete och börjar betala skatt.

Här finns siffror som visar storleksordningen. Nationalekonomen Joakim Ruist beräknade i en ESO-studie den offentligfinansiella nettokostnaden för flyktingar och deras anhöriga till omkring 41,5 miljarder kronor för 2015, motsvarande ungefär en procent av BNP. Det är en historisk beräkning, men den illustrerar vilka belopp som står på spel när etableringen på arbetsmarknaden tar lång tid.

Därför måste varje förslag om ett större mottagande också innehålla en ekonomisk kalkyl. Hur många människor handlar det om? Hur snabbt når de egen försörjning? Vilka resurser behöver kommunerna? Vad blir kostnaden under tio eller tjugo år?

Som ytterligare en komponent driver både Miljöpartiet och Vänsterpartiet en generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Miljöpartiet vill införa 35-timmarsvecka som ett första steg mot fyradagarsvecka, medan Vänsterpartiets långsiktiga mål är sex timmars arbetsdag.

Då blir ekvationen än mer anmärkningsvärd: fler offentliga åtaganden, större transfereringar, högre skatter, omfattande klimat- och energiinvesteringar och samtidigt färre arbetade timmar.

Kortare arbetstid kan ge produktivitetsvinster och lägre sjukfrånvaro i vissa verksamheter. I personalintensiva sektorer som vård, skola och omsorg uppstår samtidigt en fundamental fråga: vem utför arbetet under timmarna som försvinner?

Ska produktiviteten öka i motsvarande grad, eller ska fler människor anställas? Och om bemanningen måste öka: vem betalar?

Sverige står redan inför historiska åtaganden: försvarsupprustningen, energisystemet, brottsbekämpningen, infrastrukturen, sjukvården och en åldrande befolkning.

Magdalena Andersson ska samla fyra partier som går till val med olika prioriteringar kring regeringsmakten, skatterna, kärnkraften, klimatpolitiken, migrationen och arbetstiden.

Samtidigt ska Sverige finansiera ett växande försvar, stora investeringar i energisystem och infrastruktur, välfärdens behov och kostnaderna för en åldrande befolkning.

Politik kan beskrivas med visioner, värderingar och löften. Statsfinanser fungerar på ett annat sätt. Där summeras varje beslut till kronor, arbetade timmar, skatteintäkter och utgifter.

Varje ny permanent utgift kräver permanent finansiering. Hundra miljarder kan användas en gång. Samma skattekrona kan finansiera en reform åt gången. Det är ren enkel matematik.

Ändå ska fyra partier först enas om vilka som får sitta i regeringen. Därefter ska de förena sina olika krav på skatter, energi, klimat, migration, arbetstid och offentliga utgifter i en gemensam budget. Till sist ska hela paketet finansieras.

Därför borde varje nytt vallöfte följas av tre siffror: årskostnaden, kostnaden under mandatperioden och finansieringen.

Väljarna förtjänar hela kalkylen före valet. Först kommer löftena. Sedan kommer förhandlingarna. Därefter kommer kompromisserna. Och till sist kommer räkningen.

När räkningen väl ligger på bordet är valet redan över.