Det finns en stark koppling mellan islam – ”fredens religion” – och våld. Detta ursäktas ofta med att våldet ”inte har något med islam att göra,” eller att det inte utfördes av muslimer utan av ”islamister,” eller att IS, al-Shabab, och al-Qaida inte är ”riktiga” muslimer. Och visst ligger det en del i detta. Inte så mycket, men ändå. Nog finns det gott om muslimer som tar avstånd från våld.

Men invändningen att våldet inte har något med islam att göra är lite av en logisk kullerbytta. Invändningen bygger på idén att det finns en sann version av islam, och att våldsverkarnas version av islam är falsk. Våldet ska alltså komma från en falsk islam.

Och visst finns ingen nödvändig koppling mellan islam och våld. Men det finns en faktisk koppling. Vi kan fantisera om en värld där inga muslimer någonsin sysslar med våld, men det betyder inte att vi lever i den världen. I den verkliga världen så finns det en stark koppling mellan islam och våld. De hundratusentals som dött i islamrelaterade krig och terrorattacker de senaste decennierna kan vittna om det. Eller snarare, kan inte vittna om det.

Varför skulle den våldsbejakande islam vara en mindre korrekt islam än den icke-våldsamma? Uppenbarligen har extrem islamism sina rötter i vanlig islam. ”Extremism” är ju rent definitionsmässigt relativt till något annat. Att förneka detta vore att påstå (vilket i och för sig också har gjorts) att Stalin och Mao inte var ”riktiga” kommunister.

För mig tycks detta vara önsketänkande. Man vill väldigt gärna tro väl om islam och är villig att göra vilka kullerbyttor som helst för att fortsätta göra det. Men det skär sig med islams uppenbara våldstendenser. Istället för att ta den rimligare ståndpunkten att islam är i grunden god men att den har en hel del problem, så totalförnekar man problemen. Eftersom islam är gullegull så måste allt som inte är gullegull vara icke-islamiskt, resonerar man. Mohammed al-Islam kanske ber fem gånger per dag, besöker moskén varje fredag, memorerar koranen, och fastar under ramadan, men om han sedan följer koranens instruktioner om hur man ska behandla avfällingar, judar, homosexuella, okyska kvinnor, och otrogna så räknas han ändå inte som muslim.

En fördel med denna logiska akrobatik är att man kan undvika att kränka den stora massan icke-våldsamma muslimer genom att kalla deras religion våldsam. Det kanske är klokt. Man vill ju inte förarga världens alla 1,6 miljarder muslimer. Det räcker med de miljoner som redan idag sympatiserar med våld. Artighet är bra. Men samtidigt finns det en gräns där artighet övergår i lögn. Sanningen är ju att kopplingen mellan våld och islam är stark.

Kan islam förändras? Ja, självklart. Men att islam kan förändras betyder inte att den kommer förändras, eller att det kommer gå lätt. Våldet ligger djupt inom islam, och är nära förknippat med dess historia, hjältar, och martyrer. Muhammed var en erövrare, och det var alla de kalifer som följde honom. Islam spreds med svärdet under den guldålder fromma muslimer ser tillbaka på med vördnad.

Mycket av detta finns dokumenterat i koranen. Detta är extra problematiskt då det finns en stor respekt för koranen inom islam, en långt större respekt än de kristna har för bibeln. Koranen är Guds eviga ord, reciterade för Muhammed av ärkeängeln Gabriel. IS-krigare kan peka på suror i koranen som bokstavligen säger åt dem att bete sig som de gör. När kristna säger att de är bokstavstroende så är det något udda, och detta bokstavstroende bör oftast tolkas bildligt. Men inom islam är bokstavstroendet väletablerat. Detta gör det svårt för muslimer att rationalisera bort koranens grymheter.

Nog kan man föreställa sig att islam en gång kommer att förändras, och att det då inte längre kommer att vara ett skämt att kalla islam för ”fredens religion.” Men för att uppnå förändring så måste vi inse fakta. Faktum är att förändring behövs. Om vi vill att islam ska bli en fredens religion imorgon så måste vi erkänna att den inte är det idag.