Holmgren: Nato-notan som ingen talar om
Europas militärindustriella komplex växer så det knakar. Detta är nödvändigt, men 2-procentsmålet, försvarsinflation, dolda infrastrukturkostnader och ökad skuldsättning skapar ett långsiktigt ekonomiskt tryck på europeiska samhällen, skriver Paul Holmgren.
Föreställ dig att du sitter hemma vid köksbordet, mitt bland räkningarna. Du försöker få vardagen att gå ihop – och plötsligt kommer staten in, tar en tjock spritpenna och markerar en del av din inkomst. ”Det här”, säger de, ”ska gå till att upprusta ett försvar som aldrig blir färdigt, och dessutom måste du bidra när grannen hamnar i bråk.”
Det låter groteskt. Men i praktiken är det så Europas säkerhetssystem fungerar år 2025. Bakom de högtidliga orden om fred och stabilitet finns en ekonomisk verklighet som är allt annat än harmonisk: ett militärbygge som sväller snabbare än någon politiker vågar erkänna.
Försvarsutgifterna inom Nato passerade 1,47 biljoner dollar redan 2024. Det är ett belopp så enormt att det förlorar sin mening – tills man inser vad det faktiskt innebär. Varje ny medlem, varje ny gräns, varje ny garanti är inte en seger, utan en ny skuldpost. Expansionen hyllades som ett triumftåg, men i realiteten skrev Europas skattebetalare under en revers som kommande generationer tvingas lösa in.
Det mest försåtliga är 2-procentsregeln – kravet att varje medlemsland ska lägga två procent av sin BNP på försvaret. Det låter rimligt. Men när över 20 länder samtidigt tvingas öka sina militärbudgetar i rekordfart händer något ekonomer brukar kalla försvarsinflation: när alla köper samma vapen stiger priserna explosivt. En artillerigranat som tidigare kostade några tusen dollar kan nu gå för fyra gånger priset. Det är inte säkerhet – det är ett geopolitiskt bubbelbygge.
Och det slutar inte där. Nato:s expansion kräver infrastruktur som inte existerar. Europas broar, tunnlar och järnvägar är byggda för civila behov – inte 70-tons stridsvagnar. Därför smyger länderna in försvarsutgifter i infrastrukturbudgetar. När politikerna lovar satsningar på vägar är det inte alltid för att förbättra pendlingen, utan för att möjliggöra snabb militär förflyttning. De dolda kostnaderna blir ofta större än de synliga.
Lägg därtill den tekniska kapprustningen. Varje meter ny Nato-gräns måste övervakas, försvaras och digitaliseras. Det kräver avancerade system som kostar miljarder – och varje gång Ryssland rustar upp, måste Nato rusta ännu mer. Resultatet är en självförstärkande spiral där hotet, verkligt eller upplevt, blir drivkraften för ständigt ökade utgifter.
De stora vinnarna? Inte medborgarna. Utan de globala försvarsjättarna vars aktiekurser aldrig haft det bättre. När ett nytt land går med i Nato öppnas en ny marknad för amerikanska och europeiska vapentillverkare – och kontrakten löper inte i år, utan i decennier. Det är ett system där kriser och spänningar inte bara förutses, utan i praktiken behövs.
Samtidigt sugs Europas ingenjörer, forskare och tekniker in i militärindustrin. Det är där pengarna finns. Det innebär färre hjärnor till energiomställning, medicinska genombrott och infrastrukturutveckling. Vi bygger ett allt mer avancerat försvar – men ett allt svagare samhälle.
Det mest bekymmersamma är ändå skuldsättningen. I en tid med höga räntor finansieras stora delar av upprustningen med lån. Flera Nato-länder betalar nu mer i ränta än de betalar för sina egna välfärdssystem. Vi lånar av framtiden för att försäkra oss mot hot i nuet – men skulden blir kvar även om hotet en dag försvinner.
Det offentliga narrativet är enkelt: mer Nato betyder mer trygghet. Den ekonomiska sanningen är desto svårare: mer Nato betyder också högre inflation, större statsskulder, dyrare energi, dyrare transporter och en industriell snedvridning som Europa kommer kämpa med i decennier.
Frågan är därför inte om säkerhet är viktigt – det är självklart. Frågan är vilken sorts säkerhet vi egentligen får när priset blir så högt att det börjar urholka grunden för det vi vill försvara: ett fritt, fungerande, välmående samhälle.
