De senaste månadernas mediala ställningstaganden om kriget i Gaza har fått ett allt mer aktivistiskt tonfall. Upprop har cirkulerat, undertecknade av hundratals journalister, författare och kulturpersonligheter. De kräver ökad pressfrihet i Gaza, varnar för folkmord och antyder att västvärldens medier svikit det palestinska folket. Men mellan raderna döljer sig en annan berättelse – en berättelse om förvrängd verklighet, retorisk snedvridning och en djupt orättvis bild av konflikten.

SE ÄVEN: Skogkär: Journalistuppropet mot Israel blev ett präktigt självmål

Det är lätt att svepas med i ett vackert formulerat upprop. Krav på öppen rapportering, skydd för journalister, respekt för mänskliga rättigheter – vem kan vara emot det? Men när man tittar närmare på formuleringarna, märker man att Hamas aldrig nämns. De palestinska journalisterna sägs hotas av ”död och svält”, men inga ansvariga pekas ut. Det är inte en tillfällighet. Det är ett medvetet språkval som riktar skulden mot Israel utan att nämna det vid namn.

Enligt en analys från Henry Jackson Society använder västliga medier, inklusive BBC och Sky News, till över 90 procent statistik från det Hamasstyrda hälsoministeriet i Gaza. Endast en bråkdel – omkring tre procent – rapporterar från IDF eller oberoende källor. Det betyder att en terrororganisation, som begick de fruktansvärda attackerna den 7 oktober, också får definiera verklighetsbilden i väst. Och i den verkligheten är varje dödsfall ett israeliskt brott, varje barn en PR-symbol – aldrig en mänsklig sköld placerad där av Hamas.

Få ord väger så tungt som ”folkmord”. Men att använda det om Israels försvarskrig är inte bara felaktigt – det är farligt. Om Israel hade velat genomföra ett folkmord, hade man gjort det. Istället förser man Gaza med el, vatten, vaccin – även under krig. Barn i Gaza får fortfarande polioskydd. Sjukvårdspersonal i Israel behandlar skadade palestinier. Vad säger det om den stat som påstås vilja utrota sina grannar?

Ju mer komplicerad en konflikt är, desto viktigare är det att söka sanningen – inte att välja sida. Men i dagens debatt råder det omvända. De som höjer rösten mot Israel gör det ofta med total säkerhet – som om skuldfrågan vore svartvit. Man talar om ockupation och apartheid, men säger inget om Hamas’ raketattacker från sjukhus, om deras ideologiska dödskult, om gisslantagningarna. Man nämner aldrig att Hamas förvägrar det palestinska folket frihet, utbildning och framtid. Det är en moralisk invertering – där förtryckarna framställs som frihetskämpar.

Vad som sällan når fram i dessa upprop och medieuttalanden är att det också finns modiga palestinska röster som vågar kritisera Hamas – trots att det kan innebära livsfara. Dessa röster vet att Hamas inte vill folket väl. De förstår att deras framtid offras för en ideologisk kamp som aldrig haft fred som mål. Men när dessa röster talar, är det som om mikrofonen stängs av. De som säger sig stå på det palestinska folkets sida verkar plötsligt inte vilja lyssna på just det folket.

Det är ett svek – inte bara mot sanningen, utan mot dem man påstår sig försvara. Ett av de mest kända exemplen är den palestinske journalisten och människorättsaktivisten Bassem Eid, som i decennier har kritiserat både Israels ockupation och det brutala förtryck som Hamas utövar mot sin egen befolkning. Han har varnat för hur Hamas använder civila som mänskliga sköldar och blockerar utveckling och frihet i Gaza.

Andra vittnesmål, från till exempel civila som flytt från norra Gaza, berättar hur Hamas beslagtagit hjälpmedel, gömt vapen i sjukhus och skjutit från skolområden – medvetna om att civilbefolkningen blir måltavla. Det är dessa röster som måste lyftas fram om vi menar allvar med att förstå konflikten.

Israel har utan tvekan förlorat PR-kriget. Men sanningen får inte reduceras till en tävling i narrativ. Media har ett ansvar – inte att välja sida, utan att visa verkligheten så nyanserat som möjligt. Om freden någonsin ska bli möjlig, måste vi lyssna på de kloka rösterna från båda sidor – de som söker samförstånd, inte revansch. I en tid där känslor styr rapporteringen måste vi återupprätta den intellektuella hederligheten. Vi måste våga se båda sidor. För sanningen är sällan bekväm – men alltid nödvändig.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör