Det finns all anledning att skänka en tacksamhetens tanke till alla dem som skrivit under journalistuppropet mot Israel. Det gör det ännu lite svårare för etablissemangsmedia att upprätthålla myten om att dess rapportering präglas av saklighet och opartiskhet.
Några hundra journalister plus en del löst folk ur den tjattrande klassen har skrivit på ett upprop mot Israel. I uppropet anklagas Israel för att blockera och tysta journalistisk bevakning. Där slås fast att Israel utsätter civilbefolkningen i Gaza för “oerhörda krigsbrott”. Etablerade medier i Sverige, Europa och USA anklagas för att genom undermålig rapportering legitimera vad som “av de flesta folkmords- och även Förintelseexperter” beskrivs som “ett pågående folkmord”.
Det är ett upprop som inte nämner terrorgruppen Hamas som med sitt massmord den 7 oktober startade kriget. Det är ett upprop som inte med ett ord berör den israeliska gisslans öde. Det är ett upprop som över huvud taget frånkänner dödskulten Hamas, Islamiska Jihad och alla andra på den palestinska sidan varje form av ansvar och agens.
Hur många som så att säga skriver under på uppropets innehåll utan att ha skrivit under själva uppropet är det ingen som vet. Men med tanke på vad som är känt om journalistkårens politiska preferenser – socialistiska till 70–80 procent – och sett till den ensidiga bevakningen av konflikten, lär det vara ett avsevärt antal.
Det finns journalister vars arbete går ut på att framföra åsikter, att ta ställning. Sedan finns det andra, kalla dem nyhetsjournalister, vars uppgift i alla fall på papperet är att objektivt och opartiskt söka sanningen, att kritiskt granska olika företeelser i samhället.
Så här kan det låta:
“Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.” (Dagens Nyheter)
“Vår journalistik ska vara saklig, opartisk, sann och relevant.” (Svenska Dagbladet)
“Grunden för vår trovärdighet är att vi är opartiska.” (Sveriges Radio)
De nyhetsjournalister som skrivit under uppropet har sagt tack och adjö till sin egen trovärdighet som objektiva och opartiska granskare. De har trätt fram som politiska aktivister. Det slår tillbaka mot de redaktioner där de arbetar. Men det är åtminstone bra att de slutar låtsas.
Bland undertecknarna återfinns nyhetsjournalister på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan, Aftonbladet, TV4 och inte minst public service. Ett trettiotal nuvarande eller tidigare medarbetare vid Sveriges Radio och Sveriges Television har skrivit under, bland dem SR:s utrikeskorrespondenter Johan Mathias Sommarström och Cecilia Uddén, som regelbundet rapporterar om kriget i Gaza.
Till saken hör att public service, SR och SVT, enligt sina sändningstillstånd, är skyldiga att arbeta just opartiskt och sakligt. I Sveriges Radios medarbetarhandbok slås det fast att medarbetare som offentligt tagit ställning i en fråga, även om det skett privat och utanför arbetstid, inte får delta i bevakningen av den.
Men de medarbetare som skrev under uppropet kommer att kunna bevaka Gaza precis som vanligt, lyder beskedet från Klas Wolf-Watz, chef för Ekot-redaktionen på Sveriges Radio. Wolf-Watz anser att deras opartiskhet och trovärdighet inte är påverkad.
Om Tidöpartierna skulle behöva ytterligare skäl att göra finansieringen av public service frivillig, så har de nu serverats en anledning på silverfat. Men högst sannolikt saknas det politiska modet – utom möjligen hos Sverigedemokraterna. I Sverige förväntas alla glatt bekosta sin egen indoktrinring.
Läs även: Skogkär: Lögn, förbannad lögn och däremellan lite journalistik
I journalistuppropet framförs krav på att “internationella journalister” ska släppas in i Gaza. Från Utgivarna, en intresseorganisation för de svenska medier “som värnar yttrandefriheten och slår vakt om den oberoende journalistiken”, kommer samma krav.
“Möjligheten för oberoende medier att rapportera från Gaza är fortsatt så gott som obefintlig”, heter det i ett pressmeddelande.
Nåväl. Det har inte hindrat dessa “oberoende medier” från att i snart två års tid dagligen rapportera om det som händer i Gaza, som om de var på plats. Mestadels genom att okritiskt återge Hamas kommunikéer. Få konflikter i världen har präglats av tillnärmelsevis samma oupphörliga, emellanåt närmast hysteriska rapportering.
Av pressmeddelandet framgår att Utgivarna förväntar sig att “den israeliska armén och terrorgruppen Hamas respekterar journalisters rätt att arbeta fritt i Gaza, på Västbanken och i Israel, under säkra omständigheter, utan otillbörlig påverkan”.
Det reser frågan om Utgivarna över huvud taget vet vad ett krig innebär, hur situationen i Gaza ser ut, hur skenbart lugn kan förvandlas till dödligt kaos på ett ögonblick. Inte minst får det en att undra om de har någon som helst aning om vad Hamas är för en organisation. Hamas strategi är att offra den egna befolkningen, företrädesvis kvinnor och barn, för att vinna propagandakriget. Och det har visat sig fungera till fulländning. Hamas skulle utan att blinka skjuta ner en utländsk journalist för att kunna ge Israel skulden. Utöver Hamas och andra terroristgrupper finns i Gaza tungt beväpnade klaner och givetvis ett stort antal vanliga kriminella.
För journalister som vill arbeta i en krigszon där intensiva strider kan bryta ut när som helst finns i regel bara ett val om tanken är att komma ut levande: att vara inbäddad hos den ena eller den andra stridande parten.
I stort sett allt Israel sagt under de snart två år kriget pågått har i svenska medier avfärdats som propaganda, som otillförlitligt, som obevisat, som partsinlagor. Hur skulle då någon reporter kunna vara inbäddad med den israeliska armén? Den journalisten skulle, på grund av de stämningar medierna själva piskat upp, anklagas för att vara en sionistisk medlöpare och för att legitimera folkmord. Återstår – Hamas? Som man bäddar får man ligga.
I grund och botten finns det ingen anledning att tro att rapporteringen kring konflikten i Mellanöstern skulle förändras eller förbättras om utländska journalister släpptes in. Detta är ett drama där rollen som ondskefull förövare redan är besatt och den kommer Israel att få fortsätta spela oavsett vad.
Den ensidighet, den enögdhet och det högst selektiva urval som präglat journalistiken alltsedan den 7 oktober 2023 lär ha fått åtskilliga nyhetskonsumenter att förlora alla illusioner om att etablissemangsmedias högstämda tal om opartisk och saklig rapportering förtjänar att tas på allvar. Gott så.
