I morgon den 16 maj samlas människor återigen på Londons gator. Brittiska flaggor kommer vaja genom huvudstaden samtidigt som ropen om yttrandefrihet, nationell identitet och politiskt ansvar återigen ekar mellan byggnaderna i ett land som allt fler britter upplever håller på att förlora sig självt.

Men det mest anmärkningsvärda denna gång handlar inte om demonstrationen i sig.

Det handlar om hur premiärminister Keir Starmer väljer att bemöta den.

Istället för självrannsakan. Istället för öppen debatt. Istället för att fråga varför miljontals britter känner vrede, frustration och uppgivenhet, väljer regeringen en annan väg: stämpling, utestängning och kontroll.

Bilden som nu sprids över sociala medier visar hur den belgiske parlamentarikern Filip Dewinter fått sitt brittiska inresetillstånd indraget med motiveringen att hans närvaro “inte anses vara till gagn för allmänheten”. Här talar vi alltså om en folkvald parlamentariker med hundratusentals väljare bakom sig. Detta är nivån som Storbritannien nu befinner sig på.

När argumenten tar slut börjar makten istället avgöra vem som ens får komma in i landet för att tala.

Och samtidigt fortsätter samma politiska etablissemang att låtsas som att den folkliga ilskan uppstått ur tomma luften.

Storbritannien befinner sig i en djup kris. Landet har under många år präglats av:- massiv migration,

- ökande segregation,
- pressad välfärd,
- exploderande bostadsproblem,
- svag ekonomisk tillväxt,
- höga energikostnader,
- ett försvar i behov av återuppbyggnad,
- och en energipolitik där enorma tillgångar i Nordsjön lämnats orörda samtidigt som hushållens kostnader skjutit i höjden.

Vanliga britter ser hur deras levnadsstandard pressas tillbaka samtidigt som de får höra att problemet egentligen ligger hos dem själva — deras språkbruk, deras oro eller deras värderingar.

Det är därför Nigel Farage och Reform UK växer så snabbt. Det handlar inte bara om migration. Det handlar om att stora delar av befolkningen känner att ingen längre representerar dem. När Labour kollapsar i opinionen och Reform går fram kraftigt, då är det ett uttryck för något mycket större än ett vanligt missnöjesval. Det är ett misstroendevotum mot hela den politiska riktning som dominerat Storbritannien under lång tid.

Ändå verkar Starmer dra exakt motsatt slutsats.

Ju större ilskan blir, desto hårdare etiketter används. “Far right” har blivit den universella stämpeln som placeras på alla som ifrågasätter utvecklingen. Politiker, journalister, demonstranter och debattörer blandas i samma svepande kategori. Orden används som ett politiskt vapen för att slippa diskutera sakfrågorna.

Läs även: Debatt: Public service bryter mot lagen

Och där står Storbritannien nu.

Ett land som en gång symboliserade parlamentarism, öppen debatt och klassisk liberal demokrati använder allt oftare staten för att begränsa vilka röster som anses acceptabla.

Samtidigt fortsätter hundratusentals människor att samlas på gatorna därför att de upplever att deras land förändrats snabbare än deras demokrati klarat av att hantera.

Den 16 maj handlar därför om långt mer än en marsch organiserad kring Tommy Robinson. Den handlar om en växande konflikt mellan ett politiskt etablissemang som vill kontrollera debatten och en växande del av befolkningen som kräver rätten att tala öppet om vad som händer med deras land.

Och ju hårdare makten försöker stänga dörren till den debatten, desto fler människor verkar vilja öppna den.