Holmgren: Tjugofem år senare – den 11 september och västvärldens minne
Tjugofem år efter terrorattackerna mot USA måste minnet bevara både sorgen över offrens öden och klarheten kring den ideologi som drev förövarna – och att omfattningen av katastrofen, mänskligt, fysiskt och ekonomiskt, inte får glömmas bort, skriver Paul Holmgren.
Det finns ögonblick som stannar kvar i ett kollektivt minne. Vi som upplevde den 11 september 2001 kan fortfarande minnas var vi befann oss när bilderna började rulla över tv-skärmarna: på jobbet, hemma eller på väg med barnen till skolan. Ett torn brann mot en nästan overkligt klarblå himmel. Sedan kom det andra planet. Tornen stod i lågor, människor kastade sig från fönstren och till slut försvann byggnaderna i väldiga moln av damm, rök och aska.
Under några timmar rådde förvirring. Därefter framträdde bilden. Nitton terrorister från al-Qaida hade kapat fyra amerikanska passagerarplan. Två flögs in i World Trade Center, ett träffade Pentagon och det fjärde störtade på ett fält i Pennsylvania sedan passagerarna på United Flight 93 hade gjort motstånd mot kaparna.
Totalt dödades 2 977 människor, utöver de nitton kaparna, och omkring 6 000 skadades. Människor från ett nittiotal länder fanns bland offren. Samtidigt var den fysiska förödelsen enorm. World Trade Centers båda 110 våningar höga torn rasade och hela komplexet med sju byggnader förstördes. Ett tjugotal ytterligare byggnader i närområdet skadades, Pentagon träffades svårt och fyra stora passagerarflygplan totalförstördes. Omkring 1,6 miljoner ton rasmassor behövde forslas bort från Ground Zero under en uppröjning som pågick i nio månader, medan damm och aska lade sig över stora delar av Lower Manhattan.
Även de ekonomiska konsekvenserna var svindlande. Olika amerikanska beräkningar har uppskattat New Yorks direkta och indirekta ekonomiska förluster till tiotals miljarder dollar, med vissa beräkningar över 100 miljarder. Till detta kom skadorna på Pentagon, flygplanen, transportsystem, telekommunikationer, företag och annan infrastruktur. Den 11 september var därmed samtidigt en mänsklig katastrof, en fysisk förstörelse av delar av en världsstad och en ekonomisk chock med konsekvenser långt utanför Manhattan.
Tjugofem år senare har en hel generation vuxit upp med denna dag som historia. Dagens skolelever föddes långt efter attackerna och många unga känner händelserna främst genom fotografier, filmer och berättelser. Därför vilar ett särskilt ansvar på oss som minns. Historien behöver föras vidare med samma tydlighet kring vilka som utförde attackerna, vilken ideologi som drev dem och vilket samhälle de riktade sitt våld mot.
Al-Qaida representerade en revolutionär islamistisk ideologi där religion, politik och makt smälter samman i en föreställning om en gudomligt styrd samhällsordning. Usama bin Ladin och hans krets formulerade själva sin fiendebild och beskrev USA och dess allierade som huvudmotståndare. Västvärldens frihet, sekulära rättsordning, demokrati, jämställdhet och individuella självbestämmande stod i direkt konflikt med den samhällsvision som al-Qaida ville förverkliga.
Här krävs samtidigt precision. Islam omfattar omkring två miljarder människor med vitt skilda religiösa, kulturella och politiska uppfattningar. Islamism betecknar politiska idéströmningar som vill ge islam en styrande roll över stat och samhälle, medan jihadismen utgör dess revolutionära och våldsbejakande ytterlighet. Den distinktionen gör analysen starkare, eftersom ett samhälle som förstår idéerna bakom ett hot också får större möjlighet att möta dem.
Efter attackerna följde Afghanistan, Irak, ett globalt krig mot terrorismen, omfattande säkerhetslagstiftning och enorma militära satsningar. Al-Qaidas centrala organisation försvagades kraftigt och bin Ladin dödades 2011. Samtidigt levde den jihadistiska idévärlden vidare. Islamiska staten byggde senare ett terrorvälde över stora områden i Syrien och Irak, medan andra jihadistiska rörelser växte fram i Afrika, Mellanöstern och Asien. Organisationerna förändrades och idéerna sökte nya anhängare.
Där ligger kanske den viktigaste lärdomen tjugofem år senare. Terrorism består av mer än bomber, flygplan och automatvapen. Bakom våldet finns föreställningar om människan, samhället, religionen och makten. Kampen avgörs därför också på idéernas område. Ett öppet samhälle behöver kunna formulera vad det själv står för: individens frihet, kvinnans fulla rättigheter, yttrandefrihet, religionsfrihet, demokrati och samma lag för varje medborgare.
Den 11 september visade samtidigt människans förmåga att ta ansvar när allt ställs på sin spets. Brandmän och poliser sprang uppför trapporna medan tusentals människor försökte ta sig ned. Passagerarna på Flight 93 förstod under flygningen vad som höll på att ske och valde att agera. Vanliga människor hjälpte främlingar genom rök och mörker. Mitt i terroristernas försök att demonstrera västvärldens sårbarhet framträdde också dess styrka: människor som frivilligt tog ansvar för andra.
När vi nu når tjugofemårsdagen bör minnet därför rymma både sorg och klarhet. De 2 977 människorna som miste livet hade namn, familjer, framtidsplaner och människor som väntade på att de skulle komma hem. Tusentals andra bar med sig kroppsliga och psykiska skador från denna dag, samtidigt som räddningsarbetare och andra exponerades för det giftiga damm som under följande år skulle få ytterligare mänskliga konsekvenser. Att hedra offren innebär också att förstå den idé som förde terroristerna till flygplanen den morgonen och att vårda det samhälle som attacken riktades mot.
Minnet av den 11 september handlar ytterst om mer än historia. Det handlar om vilket arv vi lämnar vidare. Frihet överlever genom människor som förstår dess värde, försvarar dess principer och förmår se de idéer som hotar den. Tjugofem år efter den klarblå morgonen över Manhattan är den uppgiften fortfarande vår.
