För åtta år sedan flyttade Meleknur Alevcan till Sverige efter att ha fått ett stipendium för att läsa på psykologiprogrammet. Efter en uppväxt i staden Tekirdağ, två timmars bilfärd från Istanbul, hade hon studerat ryska och arbetat som tolk i jättestaden Ankara. I Sverige ville hon uppleva vintrar med mycket snö och norrsken.

– Det lät äventyrligt för mig. Jag tänkte att jag kanske kan plugga något eller några år där och sedan flytta söderut. Men jag har trivts bra så jag är kvar, säger hon.

Efter att ha tagit examen jobbade hon som KBT-terapeut inom Region Norrbotten. Det var då hon först reagerade på hur ensamma många äldre svenskar verkade vara.

– Då funderade jag på om det kunde vara en kulturell grej. I min kultur respekterar vi våra äldre jättemycket, de är väldigt viktiga för oss.

När pandemin kom fick hon en idé. På jobbet fungerade det bra att använda digitala möten för att träffa vissa patienter. I Facebook-gruppen ”Vad händer i Luleå?” postade hon ett inlägg där hon erbjöd gratis samtalsterapi till äldre online.

Responsen lät inte vänta på sig. De flesta som hörde av sig var personer som oroade sig för sina föräldrar.

– Det var kanske tio personer som svarade inom fem minuter och gjorde bokningar.

Många rädda för att dö ensamma

Senare har hon lagt ut samma erbjudande i olika grupper i andra delar av landet och kontaktat chefer för äldreboenden. När pandemin går in i sitt andra år har hon hunnit ge gratis samtalsterapi till fler än 100 personer. Två teman återkommer: ensamhet och ångest över att behöva dö ensam.

– De vill inte dö ensamma. Familjen kanske inte ringer så ofta så de känner sig inte så viktiga. Den känslan kommer också väldigt ofta. Det kan handla om depressioner också.

Meleknur Alevcan trivs i Sverige och säger att hon föredrar att lyfta fram det positiva när hon jämför olika platser. Men synen på äldre har hon svårt att förstå. I Turkiet är det familjen som tar hand om äldre så länge det bara går. Äldreboenden är ovanliga.

– Det måste vara ett extremt fall för att man ska bo där. Vi tar hand om dem även om de inte mår bra psykiskt eller fysiskt, barnen och barnbarnen. Man pratar kanske varje eller varannan dag. Då frågar man ”Hur mår du?”, och mår de inte bra så får de prata ut om det, och sedan känns det bättre.

I Sverige träffar hon äldre som inte har hört från sina barn på flera månader, och ibland år. Det har gjort henne upprörd och ledsen.

– Äldre personer är verkligen viktiga, de har mycket erfarenhet som vi kan lära oss av. Men för att lösa problemet tror jag att samhället måste förändras, varje individ måste göra någonting.

Stort intresse i Turkiet

I slutet av oktober uppmärksammades hennes insatser av Luleå tekniska universitet, som utsåg henne till en av de två före detta studenter som får dela titeln ”Årets alumner 2020”.

– Jag blev verkligen glad och positivt överraskad. Det var så hedrande.

Därefter uppmärksammades hennes insatser i flera turkiska medier. Ett inslag i turkiska CNN fick både den turkiske ambassadören i Stockholm och landets utrikesminister att ta kontakt för att tacka henne och för att se om de kunde hjälpa till på något sätt.

Numera bor Meleknur Alevcan i Boden, drygt tre mil från Luleå, där hon genom sitt eget företag erbjuder kognitiv beteendeterapi och håller digitala föreläsningar för organisationer och företag som vill utveckla sin psykosociala arbetsmiljö. Samtidigt fortsätter hon på fritiden med verksamheten för äldre.

– Det är många som undrar hur jag orkar, för man kan bli trött bara av att jobba som KBT-terapeut, och jag gör det efter jobbet och jag tar inte betalt.

Genom att planera sina dagar noggrant får hon ändå tid för sig själv, menar hon. Reaktionerna hon får från de äldre får henne att vilja fortsätta.

– De mår bra och vissa gråter av glädje. ”Du ringer, du har inte glömt”, säger de. Sådana saker påverkar mig jättemycket och det motiverar mig ännu mer. Jag mår bra av det jag gör, det är kanske därför jag kan fortsätta, säger hon. 

TEXT: Sören Billing

soren.billing@bulletin.nu